torsdag 7 januari 2016

VålådAlien


Det är dags för sista stationen på styrkepasset. Per-Øyvind står vid en lång grå sicksackveckad gymnastikmatta. Det är samma modell som på skolgymnastiken i början av sjuttiotalet med plats för en lång rad kullerbytteslående ettagluttare. Maria ser lite nervös ut. Nu kommer förnedringen tänker hon. En överjävlig styrkeövning som jag inte kan utföra. Skolgymnastik. Per-Øyvind ber oss att para ihop oss två och två för att undersöka varandras ryggar. Jag ställer mig på alla fyra och kutar rygg. Min parkamrat låter fingret följa ryggraden. Övre delen böjer sig fint men ländryggen är platt. Jag vänder mig på rygg och drar upp knäna mot huvudet och gungar över kanten på det platta området för att mjuka upp ryggraden. Det rör sig - lite, lite. Leder som legat oanvända i decennier väcks till liv. Muskelsinnet skickar signaler till hjärnan som den knappt kan tolka. Jag mår svagt illa. Är det min kropp eller bor det någon där inne i mig.
Per-Øyvind ställer sig på alla fyra och visar nästa övning. Han kutar rygg i en lång fin båge som puckeln på en kamel och svankar sedan långsamt ner ryggen kota för kota med början i nacken. Han är en ormmänniska. Ryggen ser ut som en Alien. Aha, tänker jag, jag har en Alien inne i mig som håller på att vakna till liv. Jag försöker göra som Per-Øyvind men jag kan inte hålla isär musklerna. Antingen rör sig hela ryggen eller inget alls. Per-Øyvind sätter sig på huk bredvid mig och lägger fingrarna på min ryggrad för att hjälpa mig att hitta musklerna. Jag kämpar med nervkopplingarna men kroppen vill inte lyda. Per-Øyvind tittar på mig och skakar på huvudet, så skrattar vi båda.
När vi går från passet är Maria uppsluppen. Det här var min grej, säger hon, på dansen började vi alltid med sådana här rörelseövningar.
Vi är på skidteknikläger med OptimaSki i Vålådalen igen. Det är andra året i rad. På stakteknikpasset har vi fått höra att vi ska ”krumme” ryggen när vi stakar, inte böja oss i midjan. Det är magmusklerna som ska användas, inte höftböjarna. Det är det rörlighetsträningen har syftat till.
Till middagen på ”Olgas matsal” på Vålådalens hotell får vi renfilé som är så mör att den smälter i munnen. Vi njuter av maten och småpratar om dagens upplevelser och lärdomar från skidspåret och från gymmet. Jag är hungrig som en varg efter all träning och äter lite väl mycket. Per-Øyvind delar ut priser för dagens prestationer och Maria mottar jublande priset för bästa kroppskontroll.
Innan vi ska lägga oss stretchar jag lite som vanligt. Annars kryper det i benen på natten och jag kan inte sova. Benen i kors, händerna i golvet. Det går lite lättare än vanligt. Jag böjer mig upp och ner några gånger och försöker hitta en kota i taget. Jag förstår att det här kan ge bra utväxling i skidspåret. Om jag kan lära mig att böja hela ryggen istället för bara övre halvan, jäklar vilken kraftutveckling jag kan få. Maria kommer ut från badrummet med tandborsten i munnen. Hon trycker med handen i höjd med svanskotan. Håll emot här, som en hund när den lägger svansen mellan benen. Jag skakar förundrat på huvudet. Var kom den där bilden ifrån? Jag håller emot som en hund som… och böjer ryggen uppifrån och ner, svanskotan sist. Nu känner jag det igen. Varelsen som sovit sin törnrosasömn genom decennierna klipper med ögonlocken, gäspar och vänder sig på andra sidan. Nervsignalerna skapar oreda i min hjärna. Nu mår jag riktigt illa. Är det något jag ätit? Mår du illa frågar jag Maria. Nej, inte alls svarar hon. Nå, vi har ätit samma mat. Det är väl inbillning eller kan det verkligen vara rörelseövningarna? När jag fick mitt diskbråck i nacken för sju år sedan så krampade hela ryggen ihop. Det tog mig flera år av daglig rehab på gymmet att få någon ordning på det. Sedan dess är jag livrädd att få en knyck på nacken eftersom jag vet att det kan kasta mig tillbaka i rehabträsket. Rädslan har hämmat mina rörelser och gjort mig stel. Nu sitter rädslan ingjuten där i plattryggen. Jag lägger mig och försöker sova. Illamåendet finns kvar. Jag vrider mig i sängen och kan inte låta bli att försöka orma mig med ryggraden, hitta musklerna kota för kota, Nej, nu måste jag slappna av. Jag lägger mig på rygg, andas ut, andas in. Helvete, jag måste spy. Jag rusar upp och in på badrummet och hukar över toaletten. Ingenting. Nu är det så att jag hatar att spy. Jag vet att det är bra att få ut gifterna men just när jag är på väg att kräkas är det något i mig som håller emot och kväver kräkningen. En gång när jag var liten gick det så långt att jag svimmade - hellre än att kräkas. Jag ska väl inte behöva förbli en knäppgök hela livet tänker jag, andas lugnt och djupt några gånger och kör ner fingrarna i halsen. Jag får igång en fin kräkreflex… och så kväver jag den. Jag lägger mig igen och försöker somna. Det går någon timme. Maria snusar lugnt bredvid mig. Illamåendet går i vågor, upp och ner. Så blir det akut igen och jag rusar upp till toaletten. Kräkreflexen börjar i magen, drar ihop sig till en liten kula i matstrupen och expanderar som ett fyrverkeri i hjärnan samtidigt som jag kräks ut en ynklig mängd magsyra genom munnen. Det kommer ingen Alien ur min mun eller ur min bröstkorg men på något sätt förlöser kräkningen något i mig. Illamåendet lägger sig och jag kan somna. Nästa år, Per-Øyvind, då tar jag med mig min Alienbaby till tekniklägret. Vi kommer att staka skrämmande snabbt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar