lördag 9 januari 2016

Diagonal utan bakåtspark eller att lära gamla hundar sitta

Marssolen värmer. Snön börjar se riktigt tung och blöt ut. Vi borde startat tidigare. Då hade vi fått fint snabbföre. Nåja, det är lika för alla och även om jag inte tävlat så har jag åkt skidor hela livet. Det är inte ofta jag blir omkörd här i Ågestaspåren. Jag borde verkligen vara i förstalaget men jag har i alla fall förstasträckan i andralaget och har alla chanser att visa var skåpet ska stå. På sommaren brukar jag slå eller åtminstone paddla jämt med alla på startlinjen.

Starten går för 2010 års skidstafett mellan Stockholms paddelklubbar. Det är fruktansvärt trögt. Åttakilometersrundan på Ågesta golfbana är platt men det går ändå inte att staka. Enda chansen att ta sig framåt är att diagonala. Mina konkurrenter far iväg. Jag är sist men jag ska hänga på. Jag ska vara med där framme. Jag pressar mig, tar i av alla krafter. Efter hundra meter är jag fullständigt slut. Jag pustar och flåsar och ser mina medtävlare försvinna framför mig. Sjutusenniohundra meter senare, efter att ha tvingat fram skidorna centimeter för centimeter på ren vilja vet jag med all önskvärd tydlighet att jag inte kan åka skidor. Perra väntar på mig vid växlingen. Han vill alltid vinna. Nu har han inget att säga. Han ser sorgset uppgiven ut när han ger sig ut på sin sträcka många minuter bakom de andra lagen. Jag är 47 år och har åkt skidor sedan jag var två. Jag har lärt ut min urusla teknik till min fru, mina vänner, syskonbarn och barn. Nu är det dags att börja från början.

Mats blir min första lärare. Du ska ha energin framåt inte bakåt säger han. Vad är det som gått fel? Det är bakåtsparken. Johan Olsson rycker i uppförsbacken. Hans frånskjutsskida far upp i luften bakom honom. Det är lätt att få för sig att det är där energin finns. Hela mitt skid(t?)liv har jag sett, hört och lärt mig om bakåtsparken.

Först ut var min pappa. Han berättade om bakåtsparken medan vi vallade våra vackra träskidor från Edsbyns skidfabrik. ”Hur mycket ska jag värma med gaslågan?” inflikade jag. ”Kör på rejält du” sade pappa utan att vända sig om och fortsatte att berätta hur man med kraftiga bakåtsparkar kunde flyga uppför backarna. ”Räcker det nu?” frågade jag oroligt. Pappa berättade hur skidorna klapprade mot marken och flög upp i luften bakom en. Här tystnade han. Han hade vänt sig om och beskådade nu lite sorgset mina förkolnade löparskidor.

Nå, budskapet om bakåtsparken var inbränt i mitt medvetande och har vilselett mig sedan dess. Det är inte där jag ska ha min energi. Det är inte bakåtsparken jag ska fokusera på. Skidan åker inte ens bakåt, den blir kvar bakom mig när resten av jag åker framåt. Om skidan åker bakåt, då betyder det att jag har bakhalt och att fästet har släppt.

Mats säger att istället för att sparka bakåt med ’bakåtsparksskidan’ ska jag sparka framåt med glidskidan som om jag skulle sparka till en fotboll som låg strax framför benen på mig. En fin pendling framåt med rakt ben, isätt strax framför den andra pjäxan och glid!

Mats pratar också mycket om tyngdöverföringen, att våga åka på en skida i taget. Han visar med karikatyrens skärpa hur jag hasar fram som en turåkare med båda skidorna i spåret för att inte tappa balansen. Sedan visar han hur det ska gå till. Hela kroppstyngden på en skida i taget. Åk stort säger han och glider länge, länge på en skida med den andra skidan i luften. Det är lättare sagt än gjort förstås men det gör mig lite glad. Balans är ändå min grej. När jag var liten gick jag balansgång på gungställningens toppstock för att imponera på kompisarna. Ja, och om jag vill stila idag (50+… ) så tar jag fart i min tävlingskajak av rankaste typ, tar lite stöd med paddeln mot vattnet och ställer mig upp. Det här ska jag bli bra på tänker jag. Träning. Träning.

Efter två års envist tragglande med Mats som lika envis och uthållig lärare säger Mats till slut att ”Nu ser det inte ut som att du inte kan åka skidor längre”. Jag tycker han är lite njugg med berömmet men så här i efterhand måste jag instämma i att det var en helt korrekt bedömning. Jag hade och har mycket kvar att lära. Som examensprov åker jag Vasaloppet för första gången i mitt liv. Jag åker dit fokuserad på tävlingen och prestationen men när jag står på startlinjen tillsammans med 14711 andra skidåkare och helikoptern sveper fram över oss inser jag att det här är något helt annat.  En fårskock säger en del, jo visst, men det ger mig en fantastisk känsla att vara ett av fåren i den där fårskocken, en av myrorna på myrstigen, en av skidåkarna på myren. Lite knepigt är det förstås med ryckigheten på startfältet. Full fart och sedan tvärstopp. Jag kör ihop med två andra gubbar och vi blir liggande en stund hoptrasslade med varandra som en otymplig sexbent skalbagge som försöker komma på benen. Nå, efter ett tag blir det lite tävling också. Jag har respekt för sträckan och tar det ganska lugnt. Jag kör om rätt många åkare under hela loppet men i uppförsbackarna går det väldigt långsamt. När det kommer åkare som kan diagonala så glider de förbi fort och tillsynes utan ansträngning. Det känns som att jag själv närmast blir stående i backarna. Det är något som fattas.

Jag kämpar på en säsong. Vi pratar mycket stakning. Mats och mina andra skidkompisar lärde sig att åka skidor rätt långt tillbaks i tiden och staktekniken har ändrats helt sedan dess. Ingen vet hur man ska göra. Ska man gå upp på tårna eller är det bara för spurtstakning? Vi provar med korta tag och hög frekvens och lyckas ta oss uppför någon småbacke. Så i december 2014 åker jag iväg på ett teknikläger i Vålådalen med OptimaSki, ett gudabenådat gäng tränare som jag skrivit om tidigare här i bloggen. Vi blir uppdelade i två grupper baserat på vasaloppsresultat eller vad vi annars angett för ”meriter”. Jag hamnar först i ”nybörjargruppen” men snackar mig kaxigt in i den mer avancerade gruppen. Kaxigheten blir jag snabbt av med när Per-Øyvind Torvik och Oskar Svärd lär ut modern stakteknik. Rörelsen delas upp i sina komponenter. Först mage med låsta axlar och armbågar, sedan axlar med låsta armbågar och sist triceps. Vi får börja med att bara jobba med magen med låsta armar uppför en liten backe. Jag får inte till det och kommer helt enkelt inte uppför backen. Varför ska jag alltid vara så kaxig? Jag får kämpa hela passet för att hänga med gruppen. Ändå är det här lite av Per-Øyvinds pedagogik, tror jag, att bryta ner elevernas teknik och sedan bygga upp den igen från grunden. Det fungerar inte bara på kaxiga nybörjare utan även på de bästa åkarna i gruppen som Espen t.ex. som satsar på topp sjuttio i Vasaloppet. Jag kan ju inte säga att jag kan staka efter det här teknikpasset men jag har i alla fall en första aning om vad modern stakteknik är för något.

Senare under lägret skolkar jag från styrkepasset. Jag tänker att jag ändå inte kan lyfta något med mitt diskbråck och mina utslitna höfter. Jag ger mig ut i spåret och tränar stakning. Högt upp med armbågarna så att underarmarna pekar rakt framåt. Långt fram med kroppen. Häng dig på stavarna så att det bara blir en liten ynklig vinkel mellan stavar underarmar. Nej, det är omöjligt. Då kommer Ove-Erik, en av tränarna farande i spåret. Du må søke med elbuen säger han och lyfter min armbåge. Så åker han ett helt varv bredvid mig peppande och instruerande med ord eller handgripligen genom att ta tag i mig. Jag tackar honom för den fantastiska hjälpen. Men vi tar väl ett varv till säger han med ett brett leende. Så kör vi ett varv, två varv, tre varv till och långsamt, långsamt hittar jag en början till min stakning.

Som tur är går diagonalandet lite bättre än stakningen och jag behöver inte känna mig helt malplacerad i den avancerade gruppen. Tränarna bekräftar det mesta av det som Mats sagt. Vi övar mycket på tyngdöverföringen. Ett bättre ord än bakåtspark helt klart bara man inte får för sig att det handlar om en lång process. Jag ska byta fot helt enkelt, som när jag springer eller kanske ännu hellre som när jag åker skridskor. Ena ögonblicket all tyngd på högerfoten och då också tyngdpunkten rakt över högerfoten för balansens skull. Nästa ögonblick all tyngd på vänsterfoten och tyngdpunkten rakt över vänsterfoten. Överkroppen ska långt fram för att balansera upp frånskjutsbenet. Om man gör fel avslöjas man genast av klappret när skidorna träffar backen för tidigt i isättet. Svensker applåder kallar Per-Øyvind det, Svenskarnas sätt att hylla de norska skidåkarnas överlägsna teknik när de enkelt glider förbi i uppförsbackarna. Så slog Per-Øyvind hål också på min pappas tal om det kraftfulla klappret i uppförsbackarna, men min pappa ska ändå få lite upprättelse när vi kommer till gunget. Kroppen ska gunga ner och sedan upp för att trycka fast ”frånsparksskidan” mot snön. Det fick jag faktiskt lära mig redan av min pappa men Mats ville ha all rörelse framåt och sade att jag skulle arbeta bort vertikalrörelsen. Nu kan ju mitt gung ha sett väldigt konstigt ut men att arbeta bort det helt var inte rätt väg att gå. Som fysiker vet jag att det inte går att trycka fast skidan mot snön utan att samtidigt trycka kroppen uppåt. Kraft och motkraft. Nåja, om man inte gillar fysik kan man titta på TV på vilken diagonalande elitåkare man vill och enkelt konstatera att huvudet rytmiskt åker upp och ner för varje tag. Per-Øyvind låter oss jazza loss utan stavar. Hitta gunget säger han och jag hittar snabbt och enkelt tillbaka till det. När det blir dags för videoanalys får jag till och med lite beröm. Titta vilket gung, säger Per-Øyvind, inte ett släpp i backen. Min pappa ska ha all ära. Hans kärleksfulla vägledning är anledningen till att jag över huvud taget tycker om att åka skidor. Som nybliven svensk mästare i tennis och kapten för svensklaget som tog hem en femteplats i lag-VM i Kroatien i höstas, allt i klassen herrar åttio till åttiofem, kan han fortsätta att vara min främsta förebild ett bra tag till.

Jag kommer hem från lägret full av entusiasm och med ny teknik att nöta in. Det är en bedrövlig stockholmsvinter men jag åker norrut nästan varje helg. Harsa, Högbo bruk, Lugnet, Harsa igen. Så där håller jag på och träningen och den nya tekniken ger bra utdelning. På Vasaloppet har jag hälften så många åkare före mig i mål jämfört med förra gången. Efter Vasaloppet tror Maria att det här extremidrottandet ska mattas av men då går jag med i Stockholms rullskidklubb och tränar vidare på samma nivå

Efter ett år är det dags att åka på teknikläger till Vålådalen igen och efter all träning är det förstås bara att åka dit och inhämta full stilpoäng. Vi indelas i tre grupper och jag placeras i den avancerade gruppen utan att behöva kaxa mig. Per-Øyvind låter oss börja med att diagonala i isig backe utan stavar. Vi halkar omkring som rena nybörjare och jag värst av alla. Tillintetgjorda och mottagliga ser vi Per-Øyvind visa hur det ska gå till. ”Hofta fram” blir mina nya ledord.

Snön har äntligen kommit till Stockholm och imorgon är det stafett. Distriktsmästerskap. Jag är uttagen till rullskidklubbens lag, herrar femtio till femtiofem och skall köra för medalj med fartfantomerna Yngve och Tomas. Yngve har kämpat hela året med att få rätsida på min stakningsteknik. Jo, men det har gått framåt brukar han säga tröstande men med bekymrad min. Nu ska jag köra i Yngves lag. Jag borde provåka spåret i Rudan. Jag borde stå i kanotförrådet och valla skidor, ett par utan fäste och ett par med. Jag ligger i sängen i mysbrallor och fleecetröja. Dubbla täcken. Jag har kastat in handduken. Vad var det han sade Per-Øyvind? För mycket och för onyttig mat + sprit + sena nätter = julförkylning, men jag har ju ätit nyttig mat, inte druckit någon sprit och inte slarvat på nätterna annat än med pannlampa i Täby konstsnöspår. Jag har druckit mycket ”vann” och ”pustet” och syresatt kroppen allt jag kan. Jag har till och med känt efter om kroppen är med på noterna och avstått från ett och annat träningspass. Per-Øyvind, vad är det här? Jag trodde du hade utlovat evig ungdom och hälsa?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar