måndag 28 december 2015

Lappvägen

 

Det är som att dansa vals säger Andreas och trampar runt på skidorna, ett två-tre, ett två-tre, ett två-tre. ’Skit’ tänker jag, det här kommer inte att gå bra. Jag är på skidläger med rullskidklubben i Vålådalen och Andreas lär ut lite grundläggande skejtteknik till dem som vill.  Nu är det här med dans och takt inte riktigt min grej. En gång köpte jag en tango-kurs till Maria, min fru, i födelsedagspresent och lovade att gå på den med henne. Efter första lektionen var jag helt slut i huvudet. Efter den andra lektionen mådde jag fysisk dåligt. Maria tittade med medlidande på mig och sade att hon kunde gå kursen själv…

Vi börjar med tvåans växel. Ett stavtag på vartannat skidskär. Ena skidan och båda stavarna sätts i samtidigt. Det fungerar faktiskt. Det är också den växel jag använt när jag någon gång spontanskejtat uppför en backe. Nu när Andreas satt ord på det jag gör går det till och med att byta sida och ta stavtagen på höger istället för vänster skär. Jag får beröm från Andreas som undrar om jag verkligen inte skejtat tidigare. ’Jo-jo’, tänker jag, ’Vi har treans och fyrans växel kvar’. Mycket riktigt, när vi ska gå över till treans växel så är det slut på min framgångssaga. Nu ska vi sätta i skidan rakt fram i färdriktningen och skjuta ifrån åt sidan först i slutet av skäret som när man åker långfärdsskridskor. Dessutom ska vi staka på varje skär. Det här blir för mycket för min hjärna. Jag hittar inte rytmen. Antingen faller jag tillbaka till tvåan eller så kommer jag helt ur fas med armar och ben. De andra i vår lilla grupp verkar inte ha några problem utan susar obehindrat fram över skejtbädden. Andreas åker bredvid och ger tips om hur jag ska tänka. De andra peppar. Roger lånar ut sina skidor så att jag ska få prova med ett par riktiga skejtskidor. Inget hjälper det minsta men en värme sprider sig i bröstet. Vilken härlig klubb det här är.

Det är faktiskt inte helt enkelt att få till en bra klubbanda när man håller på med en individualistisk sport. Det kan vara stört omöjligt att hålla ihop en grupp på träningarna. Adam och Bertil har inte tålamod att vänta utan drar iväg på egen hand. Cesar från grannklubben kommer förbi och då kan inte David låta bli att hänga på. Erik och Filip börjar tävla med varandra och försvinner bakom en krök. Gustav har hamnat lite på efterkälken, blir sur och vänder.

Så här blir det aldrig i rullskidklubben. Är det för att klubbmedlemmarna är så fina och empatiska människor som förstår att det finns sådant som är viktigare än att vinna? Nej, knappast! Klubben är full av hyperindividualister som inte vill något annat än att vinna och Tommie, vår huvudtränare, är den största tävlingsmänniskan av oss alla.

I Vålådalen är det säsongspremiär på snö och Tommie älskar långa hårda pass men ändå lär han tålmodigt ut stakteknik till oss andra. Jag tror att han kanske älskar den här klubben som han varit med och byggt upp nästan lika mycket som sin egen skidåkning. Ja, och så tror jag kanske att jag förstår nu varför han var i Torsby och matade mil i skidtunneln helgen innan lägret… Vi kör stakning på tårna för att få tyngdpunkten rätt och för att undvika att hamna för långt bak. Vi kör med låsta armar i brantbacken. Tommie ger oss feedback; ’Räta upp’; ’Du hamnar för långt bak’; ’Låsta armar’; Högre frekvens’; ’Korta tag’. Sedan kommer utmaningen. ’Nu stakar vi Lappvägen upp mot kalfjället och ser hur långt vi kommer!’. Det är lite knappt två kilometer och 200 höjdmeter upp. Jag hade aldrig kommit på tanken själv men nu sätter jag igång. Jag drar på lite för hårt i början och drar på mig lite syra men sedan lugnar jag ner mig. Hög frekvens. Korta, korta tag bara med magen. Det går väldigt långsamt men det går. Lutningen varierar lite och jag upptäcker att om man kör riktigt långsamt på de flackare partierna kan man återhämta sig lite för att kunna plåga sig igenom nästa knyck. Tommie susar förbi med glada tillrop ’Bra jobbat’. Så kommer det en knyck till. Jag tar den också sedan får det vara nog tänker jag. Mjölksyran flödar. Så flackar det ut lite. Nåja, en till då, den absolut sista, sedan ger jag mig! Armarna skriker av smärta. Härda ut några sekunder till så får du vila. Fram till Sapporospårskylten bara, sedan får det vara nog. Tommie som varit uppe på toppen kommer nu ner och möter upp. ’Det är bara en sista knyck kvar, sedan flackar det ut och så är du framme’ säger Tommie. ’Jag måste vila först’ lyckas jag få ur mig mellan flämtningarna och stannar vid foten av den sista branten. Jag har inget kvar att ge. Tommie och jag står där en stund och peppar de andra som kommer förbi. Så stakar vi oss upp de sista metrarna. Träden tar slut och fjällvidderna öppnar sig. Vi samlas en efter en vid spårets slut rusiga av endorfiner och eufori. Bakom oss på andra sidan Vålådalen får solen fjällsidorna i Lunndörrspasset att glöda.  Lill-Jonas kan inte ge sig utan forsätter ut i ospårad terräng. Högre upp!

Det är så här det är på våra träningar. De innehåller nästan alltid tävlingsmoment som gör att alla vi individualister kan hålla ihop i gruppen i lugn förvissning om att vi kommer att få tillfälle att visa vad vi går för. Vi kör man-mot-man spurter över Ågestabron eller kanske man-mot-kvinna eftersom vi har många ruggigt bra tjejer i klubben. Vi kör herre-på-täppan race på den överblivna burn-out-rakan på kanten till Årstafältet. Tre mot tre. Den som vinner går upp i nästa grupp, den som kommer sist går ner en grupp. Om vi kör distans så ingår fartökningar av typen ’fri fart fram till nästa vägkorsning’. Ja, och så har vi ju tränare som vågar ta plats och leda träningen. De säger vad vi ska göra och så är det inte mer med det. Att splittra gruppen finns inte på kartan. Vill man ha hårdare pass tar man trögare hjul.

Sista dagen skiner solen över vinterlandskapet. Det är tävlingsdags för dem som vill. Tävlingsinstinkten vaknar men Lappvägen, fjället, solen och utsikten över fjällvidderna drar mer. Jag, Erik, Helena och Maria tar ett par uppvärmningsvarv på tre-och-en-halvan. Sedan sätter vi av uppåt. Vi har bra fäste och diagonalar upp. När spåret tar slut fortsätter vi några hundra meter till och står sedan där i solen och njuter av de ganska flacka fjällvidderna som böljar omkring oss och där den mjukt avrundade Ottfjällstoppen sticker upp som en skinande vit val som brutit havsytan för att andas. Så åker vi vägen ner igen. Konstigt nog känns den längre när man glider ner än när man plågar sig upp. Den vill aldrig ta slut. Väl nere tittar vi tillbaka uppåt Lappvägen. Den drar fortfarande. Som kapten Ahab dras till Moby Dick? Vi tittar på varandra. Stakning? Vi sätter iväg. Den här gången spar jag på krafterna från första början. Kämpar på i branterna med korta tag med hög frekvens och stakar sedan lugnt, lugnt när det är flackare. Det går. Det går faktiskt som en dans. Lappvägen är besegrad.