måndag 2 november 2015

Gärdsgårdsserien


Nu när paddelsäsongen hänger på gärdsgården börjar min axel äntligen kännas lite bättre. Det är den 31:a oktober och dags för den sista deltävlingen i gärdsgårdsserien. När jag kommer ner på klubben är bara Johannes och Perra på plats. Egentligen är hösten bästa tiden att paddla. Båtarna är uppdragna på land och vi har Mälaren för oss själva. Ofta är det spegelblankt på vattnet och när solen skär igenom morgondimman som driver i tunga sjok över vattnet är det sagolikt vackert. I kajaken sitter man varmt och skyddat men kylan i vattnet avskräcker ändå många och vi har krympt ihop till en mycket liten skara. Perra argumenterar för att vi ska köra två åttor runt Långholmen och Reimersholme i bakvänd riktning mot normalt. På så sätt kan vi utnyttja den västliga medvinden på utsidan av Reimersholme och Långholmen och ta motvinden i den mer skyddade Långholmskanalen. Det är tio kilometer, en bra bit längre än Årstaviken som vi körde förra veckan. ’Då kan vi hålla lite lägre tempo istället’ tycker Perra, ’Vi behöver ju inte plåga livet ur oss så här på senhösten’.

Nere på vattnet ansluter Martin Nordstrand från SKK. Martin har en egen ’multisportblogg’ som är något av en inspirationskälla till min egen blogg. Martin är en sportbytare av stora mått, från Volleyboll och Mountainbike till Paddling alltid med målet att ta sig till elitnivå. Medan Martin byter sport för att utmana sig själv åker jag slalom mellan sporterna för att kringgå mina skador och skavanker. Min blogg är tänkt som en spegel, kanske en skrattspegel, till Martins blogg, där man kan läsa om hur det är för oss vanliga dödliga – sportfånar.

Jag minns när Martin var ny i paddlingen och fick kämpa för att hänga sig kvar på min våg. I år slog han sig in på en tiondeplats bland en internationell samling elitpaddlare på Dalslands kanotmaraton och jag har inte en chans att hålla mig kvar på hans våg om han drar på det minsta. Vi blir alltså en liten och tämligen ojämn skara som radar upp oss på startlinjen. Martin i en klass för sig. Sedan Johannes som jag brukar tampas med men som jag inte har någon chans mot efter paddlingsuppehållet. Så Perra och jag då. Perra brukar slå mig i skidor och jag brukar slå honom i paddling men nu har Perra satsat hårt på paddlingen medan jag tränar rullskidor som en blådåre och vi utmanar varandra i varandras favoritsporter. Perra är nog paddlingsstarkare än jag för tillfället men han har dragit på sig balansnoja på gamla dar och kör en hundraetta medan jag fortfarande sitter tryggt i min racer. Det kan bli jämt.

’Ni behöver väl inte hänga av mig i första kröken säger Perra och paddlar iväg. Vi andra tittar på varandra. Var det där starten? ’Start inom fem sekunder’ säger jag sätter på GPS’en och ger startkommando, ’Kör!’. Vi drar på för att komma ifatt Perra som hunnit iväg en trettio meter eller så och mina ovana paddlingsmuskler får sig en första duvning. Inne i kanalen lägger jag mig på Martins vänstervåg. Jämsides med mig på vänster sida ligger Johannes. Han brukar paddla ganska snällt men idag har djävulen farit i honom. Istället för att backa ner och lägga sig på min vänstervåg går han upp jämsides med Martin och strutar mig, dvs går in mot Martins kajak så att jag inte får plats. Det blir trångt att få ner paddeln men jag försöker hålla min position. Pang. Min paddel slår emot något och far nästan ur händerna på mig. Oklart om det är Johannes paddel jag slagit ihop med eller om det är Perras kajak-för som plötsligt dykt upp i trängseln på min vänstra sida, eller låg han där hela tiden på min vänstervåg? Jag viker ner mig, backar ner bakom Martins långa surfskistäv och kämpar mig upp på andra sidan istället. Det blir en rejäl uppförsbacke att ta sig över. Vi har knappt kommit en kilometer och musklerna skriker redan men nu har jag i alla fall en fin våg utan risk för trängsel. Vi rundar Långholmens västra udde och får lätt medvind in mot stan. Nu ringer Martins mobil. Han svarar. Innan jag förstår vad som hänt har jag tappat ett par kanotlängder på Johannes och Perra. Johannes drar på hårt och jag har ingen kräm kvar för att gå ikapp. Jag släpper dem, försöker hitta min teknik och en takt som ger mina muskler chansen att återhämta sig utan att luckan växer för mycket. Det går rätt bra. Luckan växer bara sakta. När vi rundar båtsvarvet på Långholmens östra udde ligger jag kanske trettio meter efter. Nu börjar jag få tillbaka lite liv i armarna och i kanalen knaprar jag sakta in på avståndet. Tjugofem meter, tjugo meter, femton meter. Då kommer Martin forsande. Han har pratat klart. Jag går upp på hans våg. Martin är otålig att komma ifatt och drar på rejält så det är inte direkt smärtfritt att ligga där. Musklerna skriker för tredje gången. Väl ifatt blir farten aningen lugnare. Vi rundar Reimers västra udde. Jag ligger nu på Johannes vänstervåg. Då använder Johannes det gröna sjömärket i farleden söder om Reimers till att hänga av mig från vågen. Vad har farit i Johannes? Han brukar aldrig hålla på så här och i mitt otränade tillstånd är jag ju inte ens något hot mot honom.

Jag hamnar ett par kanotlängder bakom de andra. Jag har flera svall att ta mig över för att ta mig upp i klungan igen. Musklerna skriker för fjärde gången. Jag brukar aldrig bryta en tävling, inte ens om jag går runt, men när vi går in för varvning och jag fortfarande inte tagit mig över den sista vågen upp till klungan, då tänker jag att ’det får va’. Vi har halva loppet kvar och mina muskler ylar av smärta. Då får Johannes plötsligt dåligt samvete. Han säger något till Martin som saktar in och låter mig glida upp på guldvåg (Vad en guldvåg är? Läs Janteloven). Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för med guldvågen följer förlängd plåga. Guldvågen är stor och stabil men jag har dragit på mig väldigt mycket mjölksyra. Smärtan avtar bara långsamt långsamt i styrka. På utsidan av Långholmen drar Martin och Johannes upp farten. När Perra tappar sin våg viker jag också omedelbart ner mig lycklig över att slippa ifrån plågan. ’Ger du mig några sekunder’ undrar Perra som också legat länge på gränsen av sin förmåga. ’Absolut’ svarar jag generöst utan att nämna mina egna värkande muskler. Då stannar Martin upp och tittar på oss. ’Kör på du med Johannes’ ropar jag glatt, men Martin är inte nöjd. ’Kom upp på vågen så hjälper jag er ikapp Johannes’ säger han. Jag kan knappt tro mina ögon men Perra som nyss bönat om några sekunders vila nappar på erbjudandet och går upp på Martins högervåg. Vad gör man? Jag lägger mig på vänstervågen. Martin tar upp jakten på Johannes. Plågan börjar igen. Vid båtvarvet har jag mjölksyra upp över öronen. Jag släpper och ser Martin och Perra jaga vidare efter Johannes, men jag har inte gett upp än. Fortsättningen är inte så svår att förutsäga. Martin kommer att dra med Perra upp till Johannes i en fart precis på gränsen av vad Perra klarar av. Väl där kommer Martin och Johannes dra upp farten inför målgången och Perra kommer fara av vågen som en vante i snöstorm. Då kommer Perra ha mjölksyra hela vägen upp till hårfästet och utan våg tar det – tvärstopp. Om inte luckan hunnit bli alltför stor har jag goda chanser att komma ikapp.

Vi paddlar kanalen västerut. Martin kör fort och luckan växer oroväckande snabbt. Imponerande av Perra att hålla ut. Han tappar Martins våg en gång men Martin plockar upp honom igen. Jag antar att Martin tycker att han är snäll men tortyr är vad det är. Vid Långholmsbron är de ikapp Johannes. Då svänger plötsligt drakbåten ut bakom bron. Jag kan inte se precis vad som händer men Perra svär och hytter med näven mot Hajen som agerar styrman i drakbåten. Martin och Johannes försvinner och jag är ikapp Perra i ett huj. Jag försöker lugna Perra med att det här ändå är den knäppaste tävlingen i mannaminne men Perra fortsätter att svära över Hajen. ’Jag var ju med’, säger Perra, ’Vi var ikapp Johannes’. Jag förstår honom. De där sista femhundra metrarna på Martins våg måste ha gjort så in i helvete ont, och så kommer drakbåten ut och blockerar vägen. ’Det är ju inte så att kanalen sjuder av båttrafik sista dagen i Oktober’, muttrar Perra, ’Det kan inte vara sant att de ska behöva gå ut precis framför oss’.

Med Perra på det här humöret är det säkrast att ligga lågt. Jag drar i jämn takt och låter Perra ligga på våg. Jag är inte heller så orolig för utgången. Jag har fått vila. Perra har kört på sig fruktansvärt med mjölksyra. Dessutom paddlar jag en accelerationssnabb fullblodsracer och Perra en trög hundraetta. Vi viker runt kajkanten och ser Johannes gratulera Martin till segern. Jag trycker till med benen och känner kraften gå genom mina låsta armar ut i paddeln och min Zedtech skjuter fart mot mållinjen. Jag hör Perra öka frekvensen bakom mig men är aldrig hotad.

Frågan är nu given. Varför åka på VM när man kan få lika mycket dramatik i Långholmskanalen? Eller, min fru tyckte kanske att frågan var en annan, typ ’Är ni helt dumma i huvudet? Om vi kvinnor bara förstod vad ni gubbar håller på med då kunde vi lägga oss som en flock lejoninnor under ett träd på savannen och se på när ni pungråttor springer livet av varandra medan vi väntar på vår antilop’. Det är ju inte så roligt att få äta upp sina egna ord på det här sättet (läs Träningsnarkomaner) men hon har ju rätt förstås min fru, vi är inte riktigt kloka som kämpar som djur för att besegra varandra när vi egentligen bara vill bli bekräftade och - vara vänner. Nå, efteråt njöt vi gott av bastun tillsammans, skrattade åt oss själva, bekräftade varandra och kände oss som riktigt goda vänner.