torsdag 29 oktober 2015

Träningsnarkomaner

För de flesta människor verkar träning vara något jobbigt, något som man måste tvinga sig till. För mig är det precis tvärtom och så är det säkert också för de flesta av mina läsare. Vi måste disciplinera oss så att inte träningen tar över hela livet. Det gäller att hitta en balans där det finns plats för familj, vänner, jobb, andra intressen och kanske till och med för att göra lite nytta här på jorden. När någon berömmer mig för att jag tränar så mycket vet jag därför inte riktigt vad jag ska säga. Att hitta motivation för att träna är inte mitt problem.

Det här är inget som är konstigt för mig. När jag var barn kom min pappa ofta hem för sent till middagen och låtsades då att han jobbat över eller att det varit mycket köer men blev oftast genomskådad av min mamma som förstod att han spelat tennis eller kört ett gymnastikpass eftersom han var nytvättad i håret. För mig var det som barn oförståeligt att denna scen kunde återupprepas var och varannan vecka utan större variationer (mest minnesvärd var nog den gången som slutade med att min mamma slängde kastrullen med spagetti i golvet). Idag har jag träningskompisar som beter sig på liknande sätt. De glider på sanningen för att sno åt sig ett extra träningspass trots att det är uppenbart att de är fullkomligt genomskådade av sina fruar (ja, jag känner ingen kvinna som beter sig så här men tvivlar inte på att de finns).

Nu har jag lärt mig att det finns även rena träningsresultatsmässiga skäl att hålla igen på träningskvantitet och/eller träningsintensitet för att istället uppnå hög kvalitet på ett antal pass varje vecka (se tidigare blogginlägg ’Vilse i träningsdjungeln’). Det var Per-Øyvind Torvik som fick mig att förstå att det här var något som jag borde tänka på i min egen dagliga träning men först hörde jag det faktiskt från Petter Menning. Petter började paddla i vår klubb (Örnsbergs kanotsällskap) i tolvårsåldern. Han var duktig, absolut, men jag tror inte det var många i klubben som trodde att han skulle nå så värst långt. Var han inte lite lat? När Petter blev världsmästare i K1-200m 2013 fick vi ju erkänna att vi haft fel, men så i en intervju gav Petter oss till hälften rätt. Han berättade att han var lat. Petter såg sig själv som ett lejon som mesta tiden ligger och vilar under ett träd på savannen. Om en pungråtta kommer springande förbi då gäspar han bara och låter den gå. Han sparar sig tills det kommer en antilop. Petter höll igen på distanspassen för att spara sig till de viktiga intervallpassen. Vi andra i klubben, vi var helt enkelt pungråttor.

Den största delen av min träning består av att cykla eller åka rullskidor fram och tillbaka till jobbet. Jag tycker att det är nästan outhärdligt att istället åka bil eller tunnelbana så istället för att helt avstå från vissa jobbpendlingspass brukar jag numera ta det lugnt till jobbet och försöka hålla bra kvalitet på hemvägen t.ex. genom att köra ett OBLA-intervallpass. Förra fredagen var det emellertid dags att åka tunnelbana. Jag hade egentligen tränat mindre än vanligt men jag hade jobbat desto mer och effekten var densamma. Jag var trött och sliten och det var bättre att vila för att kunna få till ett bra pass i helgen. Jag kände mig rätt nöjd när jag avslutade arbetsveckan ganska tidigt på fredagseftermiddagen tog jackan över armen och gick ut i den härliga höstsolen. Visst tog det emot att bege sig ner i underjorden istället för att cykla eller åka rullskidor i solen men jag var väldigt trött och kände att jag gjorde det rätta. Väl hemma kollapsade jag i sängen och sov tungt en timme minst. När jag vaknade såg jag att min chef hade ringt. Konstigt. Vad kan han vilja en sen fredagseftermiddag? Han vet ju att jag åkt hem. Då plingar det till i telefonen och ett sms ramlar in. Min chef undrar om jag fått hans svarta skinnjacka med mig hem från jobbet av misstag. Jag går ut och kollar i hallen. Där, ordentligt upphängd på en galje, hänger en svart skinnjacka som jag inte alls känner igen. Den är inte ens lik min jacka förutom då att den är svart. Jag är fortfarande lite sömndrucken och att ta sig tillbaka till jobbet för ett jackbyte känns nästan oöverstigligt. ’Kan du ta min jacka till på måndag’ smsar jag. ’Ha, ha’ smsar chefen tillbaka, ’jag sitter fast här utan plånbok, bil och husnycklar’. Jag blir först lite irriterad. Mitt sömndruckna undermedvetna försöker få det till att jag jobbat stenhårt i två veckor inklusive hela förra helgen och att det är orimligt av min chef att begära att jag nu också ska komma tillbaka till jobbet på fredagkvällen men mitt överjag tar snabbt kommandot. Det är bara jag som gjort fel och det är min chef som är drabbad och sitter fast på jobbet på fredagskvällen på grund av mig. Jag tittar ut genom fönstret och ser att solen fortfarande inte gått ner. Ett kvällspass i solnedgången utmed Ulvsundasjön! Irritationen är bortblåst. Jag ringer till chefen och säger att jag är på väg.

- - - -

PS Läsaren behöver inte tvivla på sanningshalten i min berättelse. Min fru undrade förstås vart jag tagit vägen men detta med jackan är inte något som jag hittat på bara för att förklara för min fru varför jag plötsligt fick för mig att köra ett oplanerat tvåtimmarspass på fredagskvällen. Det är inte heller mitt undermedvetna som sett till att jag stulit min chefs jacka för att på så sett skapa en anledning att köra ett kvällspass, eller jag tror inte det…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar