söndag 6 september 2015

Janteloven

1. Du skal ikke tro at du er noget

Tåget rullar in på Københavns Hovedbanegård och vi kliver ut på perrongen. I ett slag blir jag alldeles upprymd. Fokus har legat på mitt gubb-VM, men Köpenhamn är inte bara värdstad för VM i kanotmaraton 2013, det är också min andra hemstad sedan jag bodde här några år i ’halvfemserne’. Det är härligt att se Köpenhamnarna, lite tryggare i sig själva och i sina kroppar än oss ängsliga Stockholmare. Så känns det i alla fall. Det är härligt att höra danskan, ett ungdomligt och coolt språk i mina öron, lite storstadsblues. Det är som om något vaknar till i kroppen, något som jag glömt bort att det fanns.

Vi tar S-tåget till Bagsværd och börjar gå mot tävlingsområdet. Det är en bra bit att gå och jag börjar oroa mig över mina utslitna höfter. Jag behöver dem till lyften och vill inte slita på dem i onödan.

På tävlingsplatsen irrar vi runt bland kanotister från hela världen och letar förgäves efter svenska landslagets kanotsläp och våra kajaker. Vi kollar in banan och lyftet. Det är ett snällt brygglyft så det kommer inte att krävas några avancerade balanskonster men det är en bra bit att springa. Till slut stöter vi på Zäta, landslagets trygga alltiallo, kanotsläpsförare och förstås kanotist. Han visar var släpet står och vi bär ner våra kajaker till svensktältet vid vattnet.

Så börjar vi ta oss tillbaka mot busshållplatsen. Det känns inte bra. Vi vill spara våra armar och ben till morgondagen, inte släpa på tunga väskor. En bil med kajaker på taket… Simon hoppar ut på vägen och viftar med sin paddel.  En rundlagd dansk man vevar ner rutan och undrar vad vi vill. Simon förstår inte vad han säger men hoppar glatt in i baksätet utan att vänta på tillåtelse och överlåter kommunikationen till mig. Det är femton år sedan jag bodde i Köpenhamn och jag är minst sagt osäker på om det över huvud taget finns någon danska kvar i mitt huvud men nu flyter den plötsligt obehindrat ur min mun. Vi diskuterar Köpenhamns kanotklubbar och paddelvatten. Jag var på min tid med i Skovshoved ro og kanoklub och under en tid var den nästan som min familj. Det fanns alltid någon där att träna med eller bara att hänga och snacka med. Varje dag kunde man för tjugo kronor få en vällagad middag på klubben och för en tia till fick man laukä-ä (lagkage, dvs tårta) till efterrätt. Förutom klubbhuset vid Öresund och del i Öresundsklubbarnas kanothus vid Bagsværd hade klubben också ett sommar-klubbhus vid Roskildefjorden. Ja, man kunde leva hela sitt liv i den klubben. Skovshoveds kajakpololag som jag var med om att starta då? Jodå det är fortfarande ett av Danmarks bästa. Ja, på min tid var det förstås också Danmarks enda kajakpololag. Jag blir lite smått euforisk av att tala danska och av att minnas. I ett huj är vi framme vid hotellet. Det här blir till vår metod för att ta oss fram under tävlingsdagarna. Simon stoppar en bil med kajaker eller kajakhållare på taket och låter sedan mig ta över kommunikationen. Fungerar klockrent.

Vi har som vanligt varit på tok för sena med att boka boende och fått ta det som fanns att tillgå. Schaeffergården är inte bara bökigt att ta sig till från tävlingsområdet, det är också lite onödigt fint och dyrt för en paddelresa. För att kompensera för det klämmer vi in oss i ett dubbelrum. Maria som inte ska tävla tilldelas utan pardon den saggiga extrasängen som de lyckats klämma in i det lilla hotellrummet. Vi slår på TV’n i rummet och lyckas få in en väderrapport. Det ser inget vidare ut inför morgondagen men Simon som för tillfället är singel lyser ändå upp. Hans danska har också plötsligt blivit mycket bättre och han simultantolkar för Maria och mig vad väderhallåan säger.

’Jag älskar dig! Ja, du där, du Simon på Schaeffergården som ska paddla VM imorgon. Jag älskar dig och undrar om du skulle kunna tänka dig att bli ihop med mig så att vi kan skaffa några små barn ihop.’

På natten knuffar Simon på mig. ’Du låter’ säger han, ’Vänd dig om’. ’Det kan jag inte göra något åt’ säger jag, diskbrocket i nacken gör att jag bara kan ligga på rygg. Simon är inte nöjd. Han lyckas pressa in sin säng i hotellrummets minimala hall och somnar till slut där. När Maria och jag vaknar på morgonen sover han tungt. Hans lopp går senare än mitt och vi låter honom sova, men vi är tvungna att kliva i hans säng först för att komma in på toaletten och sedan för att ta oss ut ur hotellrummet. Vi balanserar fram några centimeter från Simons huvud. Han sover.

Vi äter en bra frukost och blandar sportdryck till tävlingen. Sedan lyxar vi till det och tar en taxi till tävlingsområdet. Det är mycket värt att få sova lite längre och slippa stressa runt på bussarna före start. Då märker jag att något fattas. Min paddel är kvar på hotellrummet. Så var det med den lugna uppladdningen. Maria tar taxin tillbaka för att hämta paddeln och jag går ner till kajaken för att se till att allt är klart och hoppas att Maria ska hinna tillbaks till start. Stressnivån går förstås upp rejält. Jag hejar på andra kanotister jag känner och småpratar till synes lugnt men inom mig gnager tankarna. Var är Maria? Varför kommer hon inte? Det är snart start. Jag hinner inte värma upp…

Jag gör lite uppvärmnings och rörelseövningar på land. Det regnar och det gäller att inte bli kall. Jag kollar camelbacken med sportdryck. Får jag tag i slangen med munnen utan att använda händerna?

Då äntligen kommer Maria. Jag får min paddel och en lycka till puss och är på vattnet. Jag hinner med ett par minuters uppvärmning innan det är dags att paddla upp till startlinjen.

Det är ett imponerande startfält. Femtiotvå startande i min klass radar upp sig på startlinjen. Åskan mullrar och himlen i öster är becksvart. Kommer vi överhuvudtaget få starta?

Det gäller att komma iväg bra i starten och att skaffa sig en bra position. Hamnar man långt bak i fältet så hamnar man i ett inferno av samverkande vågor från de andra tävlande. Jag är mer seg och uthållig än stark så starten är inte min bästa sida.

Där går startskottet och vi är iväg. Jag kommer som vanligt efter i starten men det är inte katastrofalt dåligt och efter ett par hundra meter saktar farten ner för många medan jag tar tillfället i akt för att dra på och försöka komma ifatt någon klunga. Jag kämpar mig upp på en sidvåg från en medtävlande för att få lite medsurf men just som jag kommer ifatt blir det väldigt stökigt med vågor från alla håll och jag väljer att gå själv ett tag till. Förstaklungan är redan långt före mig och går på tok för snabbt. Den är inte för mig men långt till höger i fältet bildas en andraklunga som inte ligger så långt framför mig. Jag får kämpa på själv ett tag till, tills fältet konvergerar. Så efter knappa tusen meter drar jag på lite extra och kan ansluta till andraklungan.

Vi kommer fram till det första lyftet. Min vänstra höft är utsliten och jag brukar bli ohjälpligt efter i lyften, men i år har jag bytt metod. Min Nelo Vanquish börjar också den bli till åren och några repor i gelcoaten skär inte längre så djupa sår i själen. Jag låter kajakens bakända släpa i marken under lyftet. Det minskar belastningen på vänsterbenet och plötsligt är jag med. Benet känns okej. Jag hänger med.

Tillbaka på vattnet positionerar vi oss igen i klassisk diamantformation. Framför mig har jag tre kajaker. Precis framför mig, ledarkajaken. Snett framför mig på vänster och höger sida har jag de två andra kanotisterna. De ligger båda fint på ledarkajakens sidvågor. De har lite nedförsbacke, lite surf, men jag ligger ännu bättre. Jag ligger på ledarkajakens bakvåg och på de två andra kajakernas sidvågor. De tre vågorna samverkar och skapar ett rejält svall. Jag ligger på guldvåg. Det går snabbt. Vi snittar kanske 12,5 km/h. Hjärtat pumpar. Jag måste vara oerhört koncentrerad. Min kajak är rundbottnad och så smal att mina neoprenshorts skavs sönder mot sittbrunnskanten när jag vrider kroppen i paddeltagen. En nybörjare som provar min Vanquish klarar kanske med lite hjälp att sätta sig i den och kanske hinner hen till och med sätta i paddeln - en gång – på ena sidan. Ta upp paddeln för ett andra paddeltag? Nej nu ligger nybörjaren garanterat i vattnet.

Min främre kajakspets ligger tio-tjugo centimeter bakom ledarkajaken. Jag får inte åka in i honom. Kajakspetsen ligger också tio-tjugo centimeter till vänster/höger om den plats i vattnet där de två andra kanotisterna lyfter sina paddelblad ur vattnet. Jag får inte köra in i deras paddlar. Då är risken stor att de välter och att jag blir diskad.

Guldvågen är stor och ger fin surf men det är en strulig våg. Den är sammansatt av tre vågor som hela tiden rör sig lite i förhållande till varandra. Guldvågen ändrar form och flyttar på sig. Jag pumpar med benen och tar stöd med fötterna mot fotstödet för att få kraft i paddeltagen. Samtidigt korrigerar jag min position på vågen med hjälp av roderpinnen mellan mina fötter. Lite vänster, lite vänster, lite höger. Koncentration.

Nu har vi en knapp kilometer kvar till det andra lyftet. Åskan mullrar. Adrenalinet pumpar i ådrorna. I guldvågsposition är jag lite instängd inför lyftet. På grund av min utslitna vänsterhöft måste jag in på höger sida om bryggan. Då får jag kajaken i höger hand och högerbenet tar mesta tyngden. Allt kommer att bero på de andra kanotisternas val och på hur trångt det är på bryggan.

Plask.

Jag ligger i vattnet och vet inte vad som hänt. Den höga farten och guldvågskoncentrationen har tröttat ut min hjärna. Koncentrationen har sviktat en sekund. Det räcker.

Regnet smattrar mot vattenytan. Min klunga försvinner i regndiset. Jag kravlar mig över kajaken och vänder baken ner i sittbrunnen. Ett ögonblick tror jag att det ska gå, men nej, jag välter över på andra sidan. Jag försöker igen. Samma sak. Jag är inte så vig längre. Efter några försök är jag trött och kajaken halvfull med vatten. Jag simmar in i vassen med kajaken. Jag känner efter med fötterna. Jag sjunker ner en bit med fötterna i dyn men jag står med huvud och axlar över vattenytan.

Regnet vräker ner. Det är mörkt som i en mardröm. En blixt korsar himlen i öster och lyser upp scenen därute; medtävlare som paddlar förbi; i vassen jag själv, uppgiven med fötterna i dyn. Årets träningsmål. Livet i blixtbelysning.

Åskknallen kommer inte långt efter blixten och väcker mig ur mina grubblerier. Jag trycker ner kajakens för under vattenytan så att vattnet i kajaken rinner ner i fören. Jag lyfter fören så högt jag kan och vrider samtidigt kajaken upp och ner så att vattnet forsar ut genom sittbrunnen. En gång till och kajaken är tömd. Inkilad i vassen blir kajaken lite stabilare och jag lyckas ta mig upp. Det har gått sex minuter.

Jag paddlar fram till lyftet, rensar rodret från diverse sjöväxter och fortsätter loppet. Nu har jag ingen klunga, ingen guldvåg, inget hopp om ett toppresultat, bara regnet och pannbenet. Jag kämpar mig igenom loppet, klättrar några placeringar och slutar på tjugofemte plats. Det är inte vad jag drömt om men sådan är idrotten och det kommer fler chanser.


 

2. Du skal ikke tro, at du dur til noget.

Nästa morgon är det dags för K2 tillsammans med Simon som gjort ett riktigt bra K1-lopp. Jag har också trots kapsejsandet fått ett bra formbesked. Nu är vi taggade till tusen och vi kommer iväg bra i starten. Vi kör på hårt och efter 500m ligger vi fint på våg i andraklungan. Där kan vi lugna ner oss lite. Simon sitter där fram och styr och lägger upp taktiken. Jag sitter där bak och agerar motor.

Vi närmar oss första vändningen som består av en halvcirkel med bojar. Vi ligger fint på våg längst bak i klungan, men vi ligger på insidan i vändningen och det finns en risk att det blir trångt. ’Nu!’ ropar Simon och vi trycker på. I ett huj är vi först i klungan och får en perfekt väg runt bojarna. Sedan lägger Simon ner paddeln och dricker lite vatten, och vi glider tillbaka till vår gamla position i klungan. Simon är en skrupelfri strateg. Här ska inte slösas på någon energi.

Vi närmar oss första lyftet och rycker upp jämsides med ledarkajaken men framför oss finns också några K2:or från en tävlingsklass för (ännu) äldre herrar. Simon väljer att gå till vänster om dem och vi forsar förbi. ’Höger!’ ropar jag. Vi måste på höger sida om bryggan för mitt bens skull. Simon girar höger och vi glider in vid bryggan, hoppar ur och lyfter kajaken och är iväg i en enda kontinuerlig rörelse – helt ovetande om att bakom oss ligger två herrar i vattnet bredvid sin K2:a som är så full av vatten att den nästan sjunker. De var inte beredda på vår högergir…

 

Ledarparet har kommit bättre och snabbare in till bryggan men vi är inte långt efter och mitt ben verkar hålla att springa på. Vi är på vattnet sekunden efter dem och har inga problem att komma upp på deras våg.

Det känns som att vi har läget under kontroll. Vi skaffar oss bra lägen inför vändningar och lyft och har inga problem att hänga med i klungan.

Inför andra lyftet rycker ledarkajaken och är först till bryggan men vi är inte långt efter. Mitt ben känns stabilt och vi gör ett ryck på land, springer förbi dem och är först på vattnet. Vi paddlar iväg – och svänger vänster. ’Vad gör du?’ ropar jag. Simon lyfter uppgivet på axlarna. Roderhaveri.

Vi cirklar tillbaka till iläggsbryggan. Rodermuttern är borta och rodret svänger fritt. Vi ser oss uppgivet omkring. En mutter, är det någon som har en mutter?’ ropar vi till åskådarna.  Då kommer Zäta in innanför avspärrningarna. ’Är det den här ni letar efter?’ frågar han och plockar upp muttern ur gräset. Muttern kommer på plats och vi är strax på vattnet igen. Det har inte gått mer än tre-fyra minuter men vår klunga är förstås borta och Simon har tappat geisten. Tre varv kvar och ingen våg att ligga på. Simon vill bryta. Vi kör envisas jag. Det är inte min stil att bryta. Det går segt ett tag men så får vi korn på någon att jaga och Simon tänder till igen. Vi kapar några placeringar och i mål är vi ändå rätt glada för vår åttonde plats av fjorton startande.

På kvällen föreslår jag att vi ska äta på restaurangen på Schæffergården. Den är ju lite flott kanske men vi kan väl fira våra framgångar eller kanske dränka våra sorger beroende på hur man nu vill se på det hela. Simon är lite tveksam men ger med sig.

När maten kommer in blir Simon svart i synen. Det här är värre än roderhaveri. En bebisportion till en storpaddlare. Simon äter sin mat. Jo, det är gott medger han sammanbitet.

Maten är snabbt uppäten och Simon viftar till sig kyparen och ber att få titta på menyn Kyparen börjar berätta om de olika efterrätterna. Simon avbryter något bryskt och frågar vilken av varmrätterna som är mest mättande.

När Simon fått in sin andra varmrätt blir han på bättre humör. Stämningen släpper och vi går igenom dagens lopp och skrattar åt våra missöden. Hur ofta har man inte i TV-soffan suckat över svenska missöden i OS och VM samanhang. Man måste ju ha koll på materialet! Det är inte så lätt i verkligheten visar det sig.

Restaurangen är flott och modernt inredd med glasväggar som avgränsar och dämpar ljudvolymen. Det är fullt med folk, flera stora sällskap inbegripna i livliga diskussioner. På glasväggarna finns citat av olika danska författare. Vi tittar upp på glasväggen ovanför vårt bord. Simon har tränat på sitt danska uttal och läser nu inspirerat så att saliven sprutar.

Aksel Sandemose

Janteloven

Du skal ikke tro at du er noget

Du skal ikke tro at du duer til noget

Du skal ikke le ad os

 

 

Epilog til en dansk vejrvært (väderhallåa)

Simon er fundet sin kæresta og lige nu i foråret er de fået en smuk lille pige sammen. Du er simpelthen alt for sent på den.