lördag 29 augusti 2015

Kampsång

Ett härligt intervallpass med rullskidklubben. Över trettio stycken tror jag vi är som spurtar fram på cykelvägen mot Örby. Det går snabbt och det är lätt att fokusera på ryggen närmast framför sig och glömma att hålla uppsikt längre framåt. Man vill ju ligga där tätt intill, slippa klyva vinden själv. Inte tappa ryggen, sträck fram, lås armarna och så tryck till med magen. Som tur är väcker varningsropen mig ur min meditation. ’Cykel’ ropas det framför mig. ’Cykel’ ropar jag och håller höger. ’Cykel’ kommer det klangfullt bakom mig. Skallet går vidare i ledet. Det är nästan som vår kampsång och vi tar i ytterligare lite hårdare, pressar det sista ur våra muskler.

Plötsligt kastar sig rullskidåkaren närmast framför mig åt vänster. Mot mig kommer istället en man gående energiskt. Han verkar uppjagad och viftar brett med armarna och ropar något. Kanske hejar han på oss, ropar att vi ska ta i hårdare. Han vinglar ut framför mig och stäcker armarna än åt ena hållet än åt det andra. Jag kastar mig åt vänster och är förbi men jag hinner inte stoppa mig själv, kan inte låta bli. ’Fyllo’ kommer skallet ur mig högt och klangfullt. Som tur är tar ingen upp min nya kampsång…

Jag är tillbaka bakom min rygg, men min meditation har tagit en ny riktning. Det var ju inte så bra ropat det där. Det var ju ett av våra olycksbarn, sådana som finns i varje familj. Någon som blivit tilltufsad av livet men säkert är älskansvärd. Säkert älskad, av en mor av en bror av en vän…

Sista två hundra metrarna. Tryck i. Kör hela vägen. Jag rullar in i klungan av vilande rullskidåkare, hänger på stavarna. ’Är ni redo för nästa intervall’ frågar Tommie.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar