lördag 29 augusti 2015

Kampsång

Ett härligt intervallpass med rullskidklubben. Över trettio stycken tror jag vi är som spurtar fram på cykelvägen mot Örby. Det går snabbt och det är lätt att fokusera på ryggen närmast framför sig och glömma att hålla uppsikt längre framåt. Man vill ju ligga där tätt intill, slippa klyva vinden själv. Inte tappa ryggen, sträck fram, lås armarna och så tryck till med magen. Som tur är väcker varningsropen mig ur min meditation. ’Cykel’ ropas det framför mig. ’Cykel’ ropar jag och håller höger. ’Cykel’ kommer det klangfullt bakom mig. Skallet går vidare i ledet. Det är nästan som vår kampsång och vi tar i ytterligare lite hårdare, pressar det sista ur våra muskler.

Plötsligt kastar sig rullskidåkaren närmast framför mig åt vänster. Mot mig kommer istället en man gående energiskt. Han verkar uppjagad och viftar brett med armarna och ropar något. Kanske hejar han på oss, ropar att vi ska ta i hårdare. Han vinglar ut framför mig och stäcker armarna än åt ena hållet än åt det andra. Jag kastar mig åt vänster och är förbi men jag hinner inte stoppa mig själv, kan inte låta bli. ’Fyllo’ kommer skallet ur mig högt och klangfullt. Som tur är tar ingen upp min nya kampsång…

Jag är tillbaka bakom min rygg, men min meditation har tagit en ny riktning. Det var ju inte så bra ropat det där. Det var ju ett av våra olycksbarn, sådana som finns i varje familj. Någon som blivit tilltufsad av livet men säkert är älskansvärd. Säkert älskad, av en mor av en bror av en vän…

Sista två hundra metrarna. Tryck i. Kör hela vägen. Jag rullar in i klungan av vilande rullskidåkare, hänger på stavarna. ’Är ni redo för nästa intervall’ frågar Tommie.

Gudomlig Asfalt

Det är kväll och vi är precis framme vid avtagsvägen ner mot Ålaryd och mina föräldrars sommarställe. När jag var liten var det en enkel grusväg som slingrade sig ner genom skogen. När vägföreningen asfalterade den på nittiotalet så tyckte jag att de förstörde lite av den lantliga charmen, så som man lätt kan tycka när man slipper att själv ploga och sanda på vintern. Nu ser jag på saken med ett nytt ljus.
När vi svänger in på Ålarydsvägen slutar vår gamla trötta bil att skaka. Vägen är nyasfalterad, alldeles slät och lite mjuk så som alldeles ny asfalt kan vara. Jag vrider om bilnyckeln. Motorn stannar. Allt blir tyst. Vi rullar ljudlöst nedför backen. I skymningsljuset ser skogen förföriskt trolsk ut och man förväntar sig att en älg när som helst ska kliva ut på den släta asfalten, majestätiskt gungande på sina långa bakben. Vägen är ett salsgolv och rullskidåkaren i mig dreglar redan inför morgondagens pass.
Nästa morgon sover vi länge, äter frukost länge och njuter av lugnet länge. Sedan måste vi åka och handla. Vi har ingen mat. Dagen går. Inne i mig gnager något. Det är asfalten trots att den är så slät och mjuk. Jag måste ut. Det är mitt i sommaren och fortfarande ljust. Kvart i åtta står vi äntligen på vägen, Maria på cykel, jag på rullskidor. Vi rullar i svagt utförslut förbi Hulugården. Asfalten är precis så slät och mjuk som jag hoppats på. Inga vibrationer. Så kommer en liten uppförsbacke. Stavarna fäster perfekt i den mjuka asfalten. Sedan en kort men ganska brant backe ner till Wischers hus. Det är fortfarande blåmålat som i min barndom. Till höger om vägen ligger boningshuset (blått), till vänster ligger hönshuset (blått) och så en lika blå takförsedd gång i någon slags imiterad dala-stil för att kunna gå torrskodd mellan husen. Över vägen går en elsladd till hönshuset och över elsladden ligger ett skydd av trä, kantigt, kanske sju centimeter högt och definitivt inte rullskidanpassat. Reflexmässigt gör jag något slags krumsprång och är på andra sidan utan att riktigt ha förstått hur det gått till.
Lite omtumlad rullar jag fram mot Mellangården som är gult och ståtligt och ligger fint med utsikt ner mot Ålarydssjön. De flesta gårdarna i Ålaryd är annars klassiskt faluröda med vita knutar. Ett tillåtande land tänkte de kanske Wischers när de flyttade till Sverige i slutet av sextiotalet? Här får man måla sina hus i glada färger. Rött och gult. Kanske vi målar vårt i blått? Riktigt så frisinnat var det nu inte på den smålandska landsbygden och det skvallrades en hel del om tyskarnas blåa hus och deras takförsedda gång till hönshuset.
Framme vid Mellangården tar vi till vänster för att runda sjön medsols. Jag tar det försiktigt i de slingrande nedförsbackarna mot Ålarydsån, fortfarande spak efter akrobatikkonsterna utanför Wischers. På höjden på andra sidan sjön går en skock kor och betar fridfullt intill elstängslet mot vägen till. Jag stakar på bra i uppförsbacken. Ett tiotal kor kanske och en tre-fyra kalvar. På krönet tar jag ett par kraftiga stavtag för att få med mig farten i den svaga utförslöpan. Då rycker det till i koskocken. Kanske är det kalvarna som reagerar först men inom ett ögonblick är hela skocken i sken, inte in i hagen utan utmed elstängslet och vägen. En ko väger kanske sex sju hundra kilo. Dessa nyss så lugnt betande varelser brakar nu fram genom hagen med en imponerande kraft och fart. Jag slutar förundrat att staka, men jag har också bra fart och lite medlut så jag rullar nästan lika fort som korna.  Jag tittar på Maria och sträcker händerna åt sidorna. Vad händer? Korna rusar fram i en tät klunga. När de närmar sig hagens slut bromsar de främsta korna upp men bakifrån pressar korna på med full kraft. Koskocken trycks ihop ännu mer till ett virrvarr av klövar, svansar, mular och ljusbrun kohud. De främsta korna gör krumsprång över eller kanske genom elstängslet och resten av flocken följer tätt efter.
Jag har nu bromsat in och ser förvånat hur koskocken skenar genom nästa hage och tar sig förbi ytterligare ett elstängsel. De rusar i full fart in i en trädgård, en del framför och en del bakom huset. På andra sidan huset återförenas de och fortsätter i full sken ut på vägen.
Ut ur huset kommer en man utfarande. Han ser på korna, han ser på oss. ’Vad hände’ ropar han. ’De blev rädda’ svarar jag lamt. Jag tar några staktag och rullar fram medan mannen hoppar in i sin bil. Jag når fram lagom till att han svänger ut på vägen. Jag söker ögonkontakt. Kan jag hjälpa till?
Mannen ser stint framför sig, vägrar möta min blick och kör iväg efter sina kor. Säkert förbannad, ja det skulle jag vara i alla fall, om mina kor kom skenande genom trädgården när jag åt middag.  Här kommer någon farande i svarta tights och sportglasögon, rytmiskt pumpande upp och ner med överkroppen. Ett UFO från storstadsdjungeln som landat i en småländsk kohage. ’Kan ni jävla sportfånar stanna hemma i Stockholm och lämna mina kor i fred’, ja så ungefär skulle jag nog svära inombords. Säkrast då att hålla ilskan inom sig och inte möta med blicken för innerst inne skulle jag veta att de jävlarna ’inte menat illa’ och ja egentligen inte ens ’gjort något fel’.
Långsamt och mycket spaka rullar vi framåt igen. Korna fortsatte rakt fram förbi avtagsvägen vid bron över Ålarydsån. Vi svänger skamset av över ån tillbaka mot Mellangården och säger lugnande till varandra att ’Det är ju dumt om vi skrämmer korna igen’ och ’Bonden verkade ju inte vilja ha någon hjälp från oss’.
Några fler rundor på den gudomliga asfalten runt Ålarydssjön blir det inte den här sommaren.