lördag 9 januari 2016

Diagonal utan bakåtspark eller att lära gamla hundar sitta

Marssolen värmer. Snön börjar se riktigt tung och blöt ut. Vi borde startat tidigare. Då hade vi fått fint snabbföre. Nåja, det är lika för alla och även om jag inte tävlat så har jag åkt skidor hela livet. Det är inte ofta jag blir omkörd här i Ågestaspåren. Jag borde verkligen vara i förstalaget men jag har i alla fall förstasträckan i andralaget och har alla chanser att visa var skåpet ska stå. På sommaren brukar jag slå eller åtminstone paddla jämt med alla på startlinjen.

Starten går för 2010 års skidstafett mellan Stockholms paddelklubbar. Det är fruktansvärt trögt. Åttakilometersrundan på Ågesta golfbana är platt men det går ändå inte att staka. Enda chansen att ta sig framåt är att diagonala. Mina konkurrenter far iväg. Jag är sist men jag ska hänga på. Jag ska vara med där framme. Jag pressar mig, tar i av alla krafter. Efter hundra meter är jag fullständigt slut. Jag pustar och flåsar och ser mina medtävlare försvinna framför mig. Sjutusenniohundra meter senare, efter att ha tvingat fram skidorna centimeter för centimeter på ren vilja vet jag med all önskvärd tydlighet att jag inte kan åka skidor. Perra väntar på mig vid växlingen. Han vill alltid vinna. Nu har han inget att säga. Han ser sorgset uppgiven ut när han ger sig ut på sin sträcka många minuter bakom de andra lagen. Jag är 47 år och har åkt skidor sedan jag var två. Jag har lärt ut min urusla teknik till min fru, mina vänner, syskonbarn och barn. Nu är det dags att börja från början.

Mats blir min första lärare. Du ska ha energin framåt inte bakåt säger han. Vad är det som gått fel? Det är bakåtsparken. Johan Olsson rycker i uppförsbacken. Hans frånskjutsskida far upp i luften bakom honom. Det är lätt att få för sig att det är där energin finns. Hela mitt skid(t?)liv har jag sett, hört och lärt mig om bakåtsparken.

Först ut var min pappa. Han berättade om bakåtsparken medan vi vallade våra vackra träskidor från Edsbyns skidfabrik. ”Hur mycket ska jag värma med gaslågan?” inflikade jag. ”Kör på rejält du” sade pappa utan att vända sig om och fortsatte att berätta hur man med kraftiga bakåtsparkar kunde flyga uppför backarna. ”Räcker det nu?” frågade jag oroligt. Pappa berättade hur skidorna klapprade mot marken och flög upp i luften bakom en. Här tystnade han. Han hade vänt sig om och beskådade nu lite sorgset mina förkolnade löparskidor.

Nå, budskapet om bakåtsparken var inbränt i mitt medvetande och har vilselett mig sedan dess. Det är inte där jag ska ha min energi. Det är inte bakåtsparken jag ska fokusera på. Skidan åker inte ens bakåt, den blir kvar bakom mig när resten av jag åker framåt. Om skidan åker bakåt, då betyder det att jag har bakhalt och att fästet har släppt.

Mats säger att istället för att sparka bakåt med ’bakåtsparksskidan’ ska jag sparka framåt med glidskidan som om jag skulle sparka till en fotboll som låg strax framför benen på mig. En fin pendling framåt med rakt ben, isätt strax framför den andra pjäxan och glid!

Mats pratar också mycket om tyngdöverföringen, att våga åka på en skida i taget. Han visar med karikatyrens skärpa hur jag hasar fram som en turåkare med båda skidorna i spåret för att inte tappa balansen. Sedan visar han hur det ska gå till. Hela kroppstyngden på en skida i taget. Åk stort säger han och glider länge, länge på en skida med den andra skidan i luften. Det är lättare sagt än gjort förstås men det gör mig lite glad. Balans är ändå min grej. När jag var liten gick jag balansgång på gungställningens toppstock för att imponera på kompisarna. Ja, och om jag vill stila idag (50+… ) så tar jag fart i min tävlingskajak av rankaste typ, tar lite stöd med paddeln mot vattnet och ställer mig upp. Det här ska jag bli bra på tänker jag. Träning. Träning.

Efter två års envist tragglande med Mats som lika envis och uthållig lärare säger Mats till slut att ”Nu ser det inte ut som att du inte kan åka skidor längre”. Jag tycker han är lite njugg med berömmet men så här i efterhand måste jag instämma i att det var en helt korrekt bedömning. Jag hade och har mycket kvar att lära. Som examensprov åker jag Vasaloppet för första gången i mitt liv. Jag åker dit fokuserad på tävlingen och prestationen men när jag står på startlinjen tillsammans med 14711 andra skidåkare och helikoptern sveper fram över oss inser jag att det här är något helt annat.  En fårskock säger en del, jo visst, men det ger mig en fantastisk känsla att vara ett av fåren i den där fårskocken, en av myrorna på myrstigen, en av skidåkarna på myren. Lite knepigt är det förstås med ryckigheten på startfältet. Full fart och sedan tvärstopp. Jag kör ihop med två andra gubbar och vi blir liggande en stund hoptrasslade med varandra som en otymplig sexbent skalbagge som försöker komma på benen. Nå, efter ett tag blir det lite tävling också. Jag har respekt för sträckan och tar det ganska lugnt. Jag kör om rätt många åkare under hela loppet men i uppförsbackarna går det väldigt långsamt. När det kommer åkare som kan diagonala så glider de förbi fort och tillsynes utan ansträngning. Det känns som att jag själv närmast blir stående i backarna. Det är något som fattas.

Jag kämpar på en säsong. Vi pratar mycket stakning. Mats och mina andra skidkompisar lärde sig att åka skidor rätt långt tillbaks i tiden och staktekniken har ändrats helt sedan dess. Ingen vet hur man ska göra. Ska man gå upp på tårna eller är det bara för spurtstakning? Vi provar med korta tag och hög frekvens och lyckas ta oss uppför någon småbacke. Så i december 2014 åker jag iväg på ett teknikläger i Vålådalen med OptimaSki, ett gudabenådat gäng tränare som jag skrivit om tidigare här i bloggen. Vi blir uppdelade i två grupper baserat på vasaloppsresultat eller vad vi annars angett för ”meriter”. Jag hamnar först i ”nybörjargruppen” men snackar mig kaxigt in i den mer avancerade gruppen. Kaxigheten blir jag snabbt av med när Per-Øyvind Torvik och Oskar Svärd lär ut modern stakteknik. Rörelsen delas upp i sina komponenter. Först mage med låsta axlar och armbågar, sedan axlar med låsta armbågar och sist triceps. Vi får börja med att bara jobba med magen med låsta armar uppför en liten backe. Jag får inte till det och kommer helt enkelt inte uppför backen. Varför ska jag alltid vara så kaxig? Jag får kämpa hela passet för att hänga med gruppen. Ändå är det här lite av Per-Øyvinds pedagogik, tror jag, att bryta ner elevernas teknik och sedan bygga upp den igen från grunden. Det fungerar inte bara på kaxiga nybörjare utan även på de bästa åkarna i gruppen som Espen t.ex. som satsar på topp sjuttio i Vasaloppet. Jag kan ju inte säga att jag kan staka efter det här teknikpasset men jag har i alla fall en första aning om vad modern stakteknik är för något.

Senare under lägret skolkar jag från styrkepasset. Jag tänker att jag ändå inte kan lyfta något med mitt diskbråck och mina utslitna höfter. Jag ger mig ut i spåret och tränar stakning. Högt upp med armbågarna så att underarmarna pekar rakt framåt. Långt fram med kroppen. Häng dig på stavarna så att det bara blir en liten ynklig vinkel mellan stavar underarmar. Nej, det är omöjligt. Då kommer Ove-Erik, en av tränarna farande i spåret. Du må søke med elbuen säger han och lyfter min armbåge. Så åker han ett helt varv bredvid mig peppande och instruerande med ord eller handgripligen genom att ta tag i mig. Jag tackar honom för den fantastiska hjälpen. Men vi tar väl ett varv till säger han med ett brett leende. Så kör vi ett varv, två varv, tre varv till och långsamt, långsamt hittar jag en början till min stakning.

Som tur är går diagonalandet lite bättre än stakningen och jag behöver inte känna mig helt malplacerad i den avancerade gruppen. Tränarna bekräftar det mesta av det som Mats sagt. Vi övar mycket på tyngdöverföringen. Ett bättre ord än bakåtspark helt klart bara man inte får för sig att det handlar om en lång process. Jag ska byta fot helt enkelt, som när jag springer eller kanske ännu hellre som när jag åker skridskor. Ena ögonblicket all tyngd på högerfoten och då också tyngdpunkten rakt över högerfoten för balansens skull. Nästa ögonblick all tyngd på vänsterfoten och tyngdpunkten rakt över vänsterfoten. Överkroppen ska långt fram för att balansera upp frånskjutsbenet. Om man gör fel avslöjas man genast av klappret när skidorna träffar backen för tidigt i isättet. Svensker applåder kallar Per-Øyvind det, Svenskarnas sätt att hylla de norska skidåkarnas överlägsna teknik när de enkelt glider förbi i uppförsbackarna. Så slog Per-Øyvind hål också på min pappas tal om det kraftfulla klappret i uppförsbackarna, men min pappa ska ändå få lite upprättelse när vi kommer till gunget. Kroppen ska gunga ner och sedan upp för att trycka fast ”frånsparksskidan” mot snön. Det fick jag faktiskt lära mig redan av min pappa men Mats ville ha all rörelse framåt och sade att jag skulle arbeta bort vertikalrörelsen. Nu kan ju mitt gung ha sett väldigt konstigt ut men att arbeta bort det helt var inte rätt väg att gå. Som fysiker vet jag att det inte går att trycka fast skidan mot snön utan att samtidigt trycka kroppen uppåt. Kraft och motkraft. Nåja, om man inte gillar fysik kan man titta på TV på vilken diagonalande elitåkare man vill och enkelt konstatera att huvudet rytmiskt åker upp och ner för varje tag. Per-Øyvind låter oss jazza loss utan stavar. Hitta gunget säger han och jag hittar snabbt och enkelt tillbaka till det. När det blir dags för videoanalys får jag till och med lite beröm. Titta vilket gung, säger Per-Øyvind, inte ett släpp i backen. Min pappa ska ha all ära. Hans kärleksfulla vägledning är anledningen till att jag över huvud taget tycker om att åka skidor. Som nybliven svensk mästare i tennis och kapten för svensklaget som tog hem en femteplats i lag-VM i Kroatien i höstas, allt i klassen herrar åttio till åttiofem, kan han fortsätta att vara min främsta förebild ett bra tag till.

Jag kommer hem från lägret full av entusiasm och med ny teknik att nöta in. Det är en bedrövlig stockholmsvinter men jag åker norrut nästan varje helg. Harsa, Högbo bruk, Lugnet, Harsa igen. Så där håller jag på och träningen och den nya tekniken ger bra utdelning. På Vasaloppet har jag hälften så många åkare före mig i mål jämfört med förra gången. Efter Vasaloppet tror Maria att det här extremidrottandet ska mattas av men då går jag med i Stockholms rullskidklubb och tränar vidare på samma nivå

Efter ett år är det dags att åka på teknikläger till Vålådalen igen och efter all träning är det förstås bara att åka dit och inhämta full stilpoäng. Vi indelas i tre grupper och jag placeras i den avancerade gruppen utan att behöva kaxa mig. Per-Øyvind låter oss börja med att diagonala i isig backe utan stavar. Vi halkar omkring som rena nybörjare och jag värst av alla. Tillintetgjorda och mottagliga ser vi Per-Øyvind visa hur det ska gå till. ”Hofta fram” blir mina nya ledord.

Snön har äntligen kommit till Stockholm och imorgon är det stafett. Distriktsmästerskap. Jag är uttagen till rullskidklubbens lag, herrar femtio till femtiofem och skall köra för medalj med fartfantomerna Yngve och Tomas. Yngve har kämpat hela året med att få rätsida på min stakningsteknik. Jo, men det har gått framåt brukar han säga tröstande men med bekymrad min. Nu ska jag köra i Yngves lag. Jag borde provåka spåret i Rudan. Jag borde stå i kanotförrådet och valla skidor, ett par utan fäste och ett par med. Jag ligger i sängen i mysbrallor och fleecetröja. Dubbla täcken. Jag har kastat in handduken. Vad var det han sade Per-Øyvind? För mycket och för onyttig mat + sprit + sena nätter = julförkylning, men jag har ju ätit nyttig mat, inte druckit någon sprit och inte slarvat på nätterna annat än med pannlampa i Täby konstsnöspår. Jag har druckit mycket ”vann” och ”pustet” och syresatt kroppen allt jag kan. Jag har till och med känt efter om kroppen är med på noterna och avstått från ett och annat träningspass. Per-Øyvind, vad är det här? Jag trodde du hade utlovat evig ungdom och hälsa?

torsdag 7 januari 2016

VålådAlien


Det är dags för sista stationen på styrkepasset. Per-Øyvind står vid en lång grå sicksackveckad gymnastikmatta. Det är samma modell som på skolgymnastiken i början av sjuttiotalet med plats för en lång rad kullerbytteslående ettagluttare. Maria ser lite nervös ut. Nu kommer förnedringen tänker hon. En överjävlig styrkeövning som jag inte kan utföra. Skolgymnastik. Per-Øyvind ber oss att para ihop oss två och två för att undersöka varandras ryggar. Jag ställer mig på alla fyra och kutar rygg. Min parkamrat låter fingret följa ryggraden. Övre delen böjer sig fint men ländryggen är platt. Jag vänder mig på rygg och drar upp knäna mot huvudet och gungar över kanten på det platta området för att mjuka upp ryggraden. Det rör sig - lite, lite. Leder som legat oanvända i decennier väcks till liv. Muskelsinnet skickar signaler till hjärnan som den knappt kan tolka. Jag mår svagt illa. Är det min kropp eller bor det någon där inne i mig.
Per-Øyvind ställer sig på alla fyra och visar nästa övning. Han kutar rygg i en lång fin båge som puckeln på en kamel och svankar sedan långsamt ner ryggen kota för kota med början i nacken. Han är en ormmänniska. Ryggen ser ut som en Alien. Aha, tänker jag, jag har en Alien inne i mig som håller på att vakna till liv. Jag försöker göra som Per-Øyvind men jag kan inte hålla isär musklerna. Antingen rör sig hela ryggen eller inget alls. Per-Øyvind sätter sig på huk bredvid mig och lägger fingrarna på min ryggrad för att hjälpa mig att hitta musklerna. Jag kämpar med nervkopplingarna men kroppen vill inte lyda. Per-Øyvind tittar på mig och skakar på huvudet, så skrattar vi båda.
När vi går från passet är Maria uppsluppen. Det här var min grej, säger hon, på dansen började vi alltid med sådana här rörelseövningar.
Vi är på skidteknikläger med OptimaSki i Vålådalen igen. Det är andra året i rad. På stakteknikpasset har vi fått höra att vi ska ”krumme” ryggen när vi stakar, inte böja oss i midjan. Det är magmusklerna som ska användas, inte höftböjarna. Det är det rörlighetsträningen har syftat till.
Till middagen på ”Olgas matsal” på Vålådalens hotell får vi renfilé som är så mör att den smälter i munnen. Vi njuter av maten och småpratar om dagens upplevelser och lärdomar från skidspåret och från gymmet. Jag är hungrig som en varg efter all träning och äter lite väl mycket. Per-Øyvind delar ut priser för dagens prestationer och Maria mottar jublande priset för bästa kroppskontroll.
Innan vi ska lägga oss stretchar jag lite som vanligt. Annars kryper det i benen på natten och jag kan inte sova. Benen i kors, händerna i golvet. Det går lite lättare än vanligt. Jag böjer mig upp och ner några gånger och försöker hitta en kota i taget. Jag förstår att det här kan ge bra utväxling i skidspåret. Om jag kan lära mig att böja hela ryggen istället för bara övre halvan, jäklar vilken kraftutveckling jag kan få. Maria kommer ut från badrummet med tandborsten i munnen. Hon trycker med handen i höjd med svanskotan. Håll emot här, som en hund när den lägger svansen mellan benen. Jag skakar förundrat på huvudet. Var kom den där bilden ifrån? Jag håller emot som en hund som… och böjer ryggen uppifrån och ner, svanskotan sist. Nu känner jag det igen. Varelsen som sovit sin törnrosasömn genom decennierna klipper med ögonlocken, gäspar och vänder sig på andra sidan. Nervsignalerna skapar oreda i min hjärna. Nu mår jag riktigt illa. Är det något jag ätit? Mår du illa frågar jag Maria. Nej, inte alls svarar hon. Nå, vi har ätit samma mat. Det är väl inbillning eller kan det verkligen vara rörelseövningarna? När jag fick mitt diskbråck i nacken för sju år sedan så krampade hela ryggen ihop. Det tog mig flera år av daglig rehab på gymmet att få någon ordning på det. Sedan dess är jag livrädd att få en knyck på nacken eftersom jag vet att det kan kasta mig tillbaka i rehabträsket. Rädslan har hämmat mina rörelser och gjort mig stel. Nu sitter rädslan ingjuten där i plattryggen. Jag lägger mig och försöker sova. Illamåendet finns kvar. Jag vrider mig i sängen och kan inte låta bli att försöka orma mig med ryggraden, hitta musklerna kota för kota, Nej, nu måste jag slappna av. Jag lägger mig på rygg, andas ut, andas in. Helvete, jag måste spy. Jag rusar upp och in på badrummet och hukar över toaletten. Ingenting. Nu är det så att jag hatar att spy. Jag vet att det är bra att få ut gifterna men just när jag är på väg att kräkas är det något i mig som håller emot och kväver kräkningen. En gång när jag var liten gick det så långt att jag svimmade - hellre än att kräkas. Jag ska väl inte behöva förbli en knäppgök hela livet tänker jag, andas lugnt och djupt några gånger och kör ner fingrarna i halsen. Jag får igång en fin kräkreflex… och så kväver jag den. Jag lägger mig igen och försöker somna. Det går någon timme. Maria snusar lugnt bredvid mig. Illamåendet går i vågor, upp och ner. Så blir det akut igen och jag rusar upp till toaletten. Kräkreflexen börjar i magen, drar ihop sig till en liten kula i matstrupen och expanderar som ett fyrverkeri i hjärnan samtidigt som jag kräks ut en ynklig mängd magsyra genom munnen. Det kommer ingen Alien ur min mun eller ur min bröstkorg men på något sätt förlöser kräkningen något i mig. Illamåendet lägger sig och jag kan somna. Nästa år, Per-Øyvind, då tar jag med mig min Alienbaby till tekniklägret. Vi kommer att staka skrämmande snabbt.

måndag 28 december 2015

Lappvägen

 

Det är som att dansa vals säger Andreas och trampar runt på skidorna, ett två-tre, ett två-tre, ett två-tre. ’Skit’ tänker jag, det här kommer inte att gå bra. Jag är på skidläger med rullskidklubben i Vålådalen och Andreas lär ut lite grundläggande skejtteknik till dem som vill.  Nu är det här med dans och takt inte riktigt min grej. En gång köpte jag en tango-kurs till Maria, min fru, i födelsedagspresent och lovade att gå på den med henne. Efter första lektionen var jag helt slut i huvudet. Efter den andra lektionen mådde jag fysisk dåligt. Maria tittade med medlidande på mig och sade att hon kunde gå kursen själv…

Vi börjar med tvåans växel. Ett stavtag på vartannat skidskär. Ena skidan och båda stavarna sätts i samtidigt. Det fungerar faktiskt. Det är också den växel jag använt när jag någon gång spontanskejtat uppför en backe. Nu när Andreas satt ord på det jag gör går det till och med att byta sida och ta stavtagen på höger istället för vänster skär. Jag får beröm från Andreas som undrar om jag verkligen inte skejtat tidigare. ’Jo-jo’, tänker jag, ’Vi har treans och fyrans växel kvar’. Mycket riktigt, när vi ska gå över till treans växel så är det slut på min framgångssaga. Nu ska vi sätta i skidan rakt fram i färdriktningen och skjuta ifrån åt sidan först i slutet av skäret som när man åker långfärdsskridskor. Dessutom ska vi staka på varje skär. Det här blir för mycket för min hjärna. Jag hittar inte rytmen. Antingen faller jag tillbaka till tvåan eller så kommer jag helt ur fas med armar och ben. De andra i vår lilla grupp verkar inte ha några problem utan susar obehindrat fram över skejtbädden. Andreas åker bredvid och ger tips om hur jag ska tänka. De andra peppar. Roger lånar ut sina skidor så att jag ska få prova med ett par riktiga skejtskidor. Inget hjälper det minsta men en värme sprider sig i bröstet. Vilken härlig klubb det här är.

Det är faktiskt inte helt enkelt att få till en bra klubbanda när man håller på med en individualistisk sport. Det kan vara stört omöjligt att hålla ihop en grupp på träningarna. Adam och Bertil har inte tålamod att vänta utan drar iväg på egen hand. Cesar från grannklubben kommer förbi och då kan inte David låta bli att hänga på. Erik och Filip börjar tävla med varandra och försvinner bakom en krök. Gustav har hamnat lite på efterkälken, blir sur och vänder.

Så här blir det aldrig i rullskidklubben. Är det för att klubbmedlemmarna är så fina och empatiska människor som förstår att det finns sådant som är viktigare än att vinna? Nej, knappast! Klubben är full av hyperindividualister som inte vill något annat än att vinna och Tommie, vår huvudtränare, är den största tävlingsmänniskan av oss alla.

I Vålådalen är det säsongspremiär på snö och Tommie älskar långa hårda pass men ändå lär han tålmodigt ut stakteknik till oss andra. Jag tror att han kanske älskar den här klubben som han varit med och byggt upp nästan lika mycket som sin egen skidåkning. Ja, och så tror jag kanske att jag förstår nu varför han var i Torsby och matade mil i skidtunneln helgen innan lägret… Vi kör stakning på tårna för att få tyngdpunkten rätt och för att undvika att hamna för långt bak. Vi kör med låsta armar i brantbacken. Tommie ger oss feedback; ’Räta upp’; ’Du hamnar för långt bak’; ’Låsta armar’; Högre frekvens’; ’Korta tag’. Sedan kommer utmaningen. ’Nu stakar vi Lappvägen upp mot kalfjället och ser hur långt vi kommer!’. Det är lite knappt två kilometer och 200 höjdmeter upp. Jag hade aldrig kommit på tanken själv men nu sätter jag igång. Jag drar på lite för hårt i början och drar på mig lite syra men sedan lugnar jag ner mig. Hög frekvens. Korta, korta tag bara med magen. Det går väldigt långsamt men det går. Lutningen varierar lite och jag upptäcker att om man kör riktigt långsamt på de flackare partierna kan man återhämta sig lite för att kunna plåga sig igenom nästa knyck. Tommie susar förbi med glada tillrop ’Bra jobbat’. Så kommer det en knyck till. Jag tar den också sedan får det vara nog tänker jag. Mjölksyran flödar. Så flackar det ut lite. Nåja, en till då, den absolut sista, sedan ger jag mig! Armarna skriker av smärta. Härda ut några sekunder till så får du vila. Fram till Sapporospårskylten bara, sedan får det vara nog. Tommie som varit uppe på toppen kommer nu ner och möter upp. ’Det är bara en sista knyck kvar, sedan flackar det ut och så är du framme’ säger Tommie. ’Jag måste vila först’ lyckas jag få ur mig mellan flämtningarna och stannar vid foten av den sista branten. Jag har inget kvar att ge. Tommie och jag står där en stund och peppar de andra som kommer förbi. Så stakar vi oss upp de sista metrarna. Träden tar slut och fjällvidderna öppnar sig. Vi samlas en efter en vid spårets slut rusiga av endorfiner och eufori. Bakom oss på andra sidan Vålådalen får solen fjällsidorna i Lunndörrspasset att glöda.  Lill-Jonas kan inte ge sig utan forsätter ut i ospårad terräng. Högre upp!

Det är så här det är på våra träningar. De innehåller nästan alltid tävlingsmoment som gör att alla vi individualister kan hålla ihop i gruppen i lugn förvissning om att vi kommer att få tillfälle att visa vad vi går för. Vi kör man-mot-man spurter över Ågestabron eller kanske man-mot-kvinna eftersom vi har många ruggigt bra tjejer i klubben. Vi kör herre-på-täppan race på den överblivna burn-out-rakan på kanten till Årstafältet. Tre mot tre. Den som vinner går upp i nästa grupp, den som kommer sist går ner en grupp. Om vi kör distans så ingår fartökningar av typen ’fri fart fram till nästa vägkorsning’. Ja, och så har vi ju tränare som vågar ta plats och leda träningen. De säger vad vi ska göra och så är det inte mer med det. Att splittra gruppen finns inte på kartan. Vill man ha hårdare pass tar man trögare hjul.

Sista dagen skiner solen över vinterlandskapet. Det är tävlingsdags för dem som vill. Tävlingsinstinkten vaknar men Lappvägen, fjället, solen och utsikten över fjällvidderna drar mer. Jag, Erik, Helena och Maria tar ett par uppvärmningsvarv på tre-och-en-halvan. Sedan sätter vi av uppåt. Vi har bra fäste och diagonalar upp. När spåret tar slut fortsätter vi några hundra meter till och står sedan där i solen och njuter av de ganska flacka fjällvidderna som böljar omkring oss och där den mjukt avrundade Ottfjällstoppen sticker upp som en skinande vit val som brutit havsytan för att andas. Så åker vi vägen ner igen. Konstigt nog känns den längre när man glider ner än när man plågar sig upp. Den vill aldrig ta slut. Väl nere tittar vi tillbaka uppåt Lappvägen. Den drar fortfarande. Som kapten Ahab dras till Moby Dick? Vi tittar på varandra. Stakning? Vi sätter iväg. Den här gången spar jag på krafterna från första början. Kämpar på i branterna med korta tag med hög frekvens och stakar sedan lugnt, lugnt när det är flackare. Det går. Det går faktiskt som en dans. Lappvägen är besegrad.

måndag 2 november 2015

Gärdsgårdsserien


Nu när paddelsäsongen hänger på gärdsgården börjar min axel äntligen kännas lite bättre. Det är den 31:a oktober och dags för den sista deltävlingen i gärdsgårdsserien. När jag kommer ner på klubben är bara Johannes och Perra på plats. Egentligen är hösten bästa tiden att paddla. Båtarna är uppdragna på land och vi har Mälaren för oss själva. Ofta är det spegelblankt på vattnet och när solen skär igenom morgondimman som driver i tunga sjok över vattnet är det sagolikt vackert. I kajaken sitter man varmt och skyddat men kylan i vattnet avskräcker ändå många och vi har krympt ihop till en mycket liten skara. Perra argumenterar för att vi ska köra två åttor runt Långholmen och Reimersholme i bakvänd riktning mot normalt. På så sätt kan vi utnyttja den västliga medvinden på utsidan av Reimersholme och Långholmen och ta motvinden i den mer skyddade Långholmskanalen. Det är tio kilometer, en bra bit längre än Årstaviken som vi körde förra veckan. ’Då kan vi hålla lite lägre tempo istället’ tycker Perra, ’Vi behöver ju inte plåga livet ur oss så här på senhösten’.

Nere på vattnet ansluter Martin Nordstrand från SKK. Martin har en egen ’multisportblogg’ som är något av en inspirationskälla till min egen blogg. Martin är en sportbytare av stora mått, från Volleyboll och Mountainbike till Paddling alltid med målet att ta sig till elitnivå. Medan Martin byter sport för att utmana sig själv åker jag slalom mellan sporterna för att kringgå mina skador och skavanker. Min blogg är tänkt som en spegel, kanske en skrattspegel, till Martins blogg, där man kan läsa om hur det är för oss vanliga dödliga – sportfånar.

Jag minns när Martin var ny i paddlingen och fick kämpa för att hänga sig kvar på min våg. I år slog han sig in på en tiondeplats bland en internationell samling elitpaddlare på Dalslands kanotmaraton och jag har inte en chans att hålla mig kvar på hans våg om han drar på det minsta. Vi blir alltså en liten och tämligen ojämn skara som radar upp oss på startlinjen. Martin i en klass för sig. Sedan Johannes som jag brukar tampas med men som jag inte har någon chans mot efter paddlingsuppehållet. Så Perra och jag då. Perra brukar slå mig i skidor och jag brukar slå honom i paddling men nu har Perra satsat hårt på paddlingen medan jag tränar rullskidor som en blådåre och vi utmanar varandra i varandras favoritsporter. Perra är nog paddlingsstarkare än jag för tillfället men han har dragit på sig balansnoja på gamla dar och kör en hundraetta medan jag fortfarande sitter tryggt i min racer. Det kan bli jämt.

’Ni behöver väl inte hänga av mig i första kröken säger Perra och paddlar iväg. Vi andra tittar på varandra. Var det där starten? ’Start inom fem sekunder’ säger jag sätter på GPS’en och ger startkommando, ’Kör!’. Vi drar på för att komma ifatt Perra som hunnit iväg en trettio meter eller så och mina ovana paddlingsmuskler får sig en första duvning. Inne i kanalen lägger jag mig på Martins vänstervåg. Jämsides med mig på vänster sida ligger Johannes. Han brukar paddla ganska snällt men idag har djävulen farit i honom. Istället för att backa ner och lägga sig på min vänstervåg går han upp jämsides med Martin och strutar mig, dvs går in mot Martins kajak så att jag inte får plats. Det blir trångt att få ner paddeln men jag försöker hålla min position. Pang. Min paddel slår emot något och far nästan ur händerna på mig. Oklart om det är Johannes paddel jag slagit ihop med eller om det är Perras kajak-för som plötsligt dykt upp i trängseln på min vänstra sida, eller låg han där hela tiden på min vänstervåg? Jag viker ner mig, backar ner bakom Martins långa surfskistäv och kämpar mig upp på andra sidan istället. Det blir en rejäl uppförsbacke att ta sig över. Vi har knappt kommit en kilometer och musklerna skriker redan men nu har jag i alla fall en fin våg utan risk för trängsel. Vi rundar Långholmens västra udde och får lätt medvind in mot stan. Nu ringer Martins mobil. Han svarar. Innan jag förstår vad som hänt har jag tappat ett par kanotlängder på Johannes och Perra. Johannes drar på hårt och jag har ingen kräm kvar för att gå ikapp. Jag släpper dem, försöker hitta min teknik och en takt som ger mina muskler chansen att återhämta sig utan att luckan växer för mycket. Det går rätt bra. Luckan växer bara sakta. När vi rundar båtsvarvet på Långholmens östra udde ligger jag kanske trettio meter efter. Nu börjar jag få tillbaka lite liv i armarna och i kanalen knaprar jag sakta in på avståndet. Tjugofem meter, tjugo meter, femton meter. Då kommer Martin forsande. Han har pratat klart. Jag går upp på hans våg. Martin är otålig att komma ifatt och drar på rejält så det är inte direkt smärtfritt att ligga där. Musklerna skriker för tredje gången. Väl ifatt blir farten aningen lugnare. Vi rundar Reimers västra udde. Jag ligger nu på Johannes vänstervåg. Då använder Johannes det gröna sjömärket i farleden söder om Reimers till att hänga av mig från vågen. Vad har farit i Johannes? Han brukar aldrig hålla på så här och i mitt otränade tillstånd är jag ju inte ens något hot mot honom.

Jag hamnar ett par kanotlängder bakom de andra. Jag har flera svall att ta mig över för att ta mig upp i klungan igen. Musklerna skriker för fjärde gången. Jag brukar aldrig bryta en tävling, inte ens om jag går runt, men när vi går in för varvning och jag fortfarande inte tagit mig över den sista vågen upp till klungan, då tänker jag att ’det får va’. Vi har halva loppet kvar och mina muskler ylar av smärta. Då får Johannes plötsligt dåligt samvete. Han säger något till Martin som saktar in och låter mig glida upp på guldvåg (Vad en guldvåg är? Läs Janteloven). Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för med guldvågen följer förlängd plåga. Guldvågen är stor och stabil men jag har dragit på mig väldigt mycket mjölksyra. Smärtan avtar bara långsamt långsamt i styrka. På utsidan av Långholmen drar Martin och Johannes upp farten. När Perra tappar sin våg viker jag också omedelbart ner mig lycklig över att slippa ifrån plågan. ’Ger du mig några sekunder’ undrar Perra som också legat länge på gränsen av sin förmåga. ’Absolut’ svarar jag generöst utan att nämna mina egna värkande muskler. Då stannar Martin upp och tittar på oss. ’Kör på du med Johannes’ ropar jag glatt, men Martin är inte nöjd. ’Kom upp på vågen så hjälper jag er ikapp Johannes’ säger han. Jag kan knappt tro mina ögon men Perra som nyss bönat om några sekunders vila nappar på erbjudandet och går upp på Martins högervåg. Vad gör man? Jag lägger mig på vänstervågen. Martin tar upp jakten på Johannes. Plågan börjar igen. Vid båtvarvet har jag mjölksyra upp över öronen. Jag släpper och ser Martin och Perra jaga vidare efter Johannes, men jag har inte gett upp än. Fortsättningen är inte så svår att förutsäga. Martin kommer att dra med Perra upp till Johannes i en fart precis på gränsen av vad Perra klarar av. Väl där kommer Martin och Johannes dra upp farten inför målgången och Perra kommer fara av vågen som en vante i snöstorm. Då kommer Perra ha mjölksyra hela vägen upp till hårfästet och utan våg tar det – tvärstopp. Om inte luckan hunnit bli alltför stor har jag goda chanser att komma ikapp.

Vi paddlar kanalen västerut. Martin kör fort och luckan växer oroväckande snabbt. Imponerande av Perra att hålla ut. Han tappar Martins våg en gång men Martin plockar upp honom igen. Jag antar att Martin tycker att han är snäll men tortyr är vad det är. Vid Långholmsbron är de ikapp Johannes. Då svänger plötsligt drakbåten ut bakom bron. Jag kan inte se precis vad som händer men Perra svär och hytter med näven mot Hajen som agerar styrman i drakbåten. Martin och Johannes försvinner och jag är ikapp Perra i ett huj. Jag försöker lugna Perra med att det här ändå är den knäppaste tävlingen i mannaminne men Perra fortsätter att svära över Hajen. ’Jag var ju med’, säger Perra, ’Vi var ikapp Johannes’. Jag förstår honom. De där sista femhundra metrarna på Martins våg måste ha gjort så in i helvete ont, och så kommer drakbåten ut och blockerar vägen. ’Det är ju inte så att kanalen sjuder av båttrafik sista dagen i Oktober’, muttrar Perra, ’Det kan inte vara sant att de ska behöva gå ut precis framför oss’.

Med Perra på det här humöret är det säkrast att ligga lågt. Jag drar i jämn takt och låter Perra ligga på våg. Jag är inte heller så orolig för utgången. Jag har fått vila. Perra har kört på sig fruktansvärt med mjölksyra. Dessutom paddlar jag en accelerationssnabb fullblodsracer och Perra en trög hundraetta. Vi viker runt kajkanten och ser Johannes gratulera Martin till segern. Jag trycker till med benen och känner kraften gå genom mina låsta armar ut i paddeln och min Zedtech skjuter fart mot mållinjen. Jag hör Perra öka frekvensen bakom mig men är aldrig hotad.

Frågan är nu given. Varför åka på VM när man kan få lika mycket dramatik i Långholmskanalen? Eller, min fru tyckte kanske att frågan var en annan, typ ’Är ni helt dumma i huvudet? Om vi kvinnor bara förstod vad ni gubbar håller på med då kunde vi lägga oss som en flock lejoninnor under ett träd på savannen och se på när ni pungråttor springer livet av varandra medan vi väntar på vår antilop’. Det är ju inte så roligt att få äta upp sina egna ord på det här sättet (läs Träningsnarkomaner) men hon har ju rätt förstås min fru, vi är inte riktigt kloka som kämpar som djur för att besegra varandra när vi egentligen bara vill bli bekräftade och - vara vänner. Nå, efteråt njöt vi gott av bastun tillsammans, skrattade åt oss själva, bekräftade varandra och kände oss som riktigt goda vänner.

torsdag 29 oktober 2015

Träningsnarkomaner

För de flesta människor verkar träning vara något jobbigt, något som man måste tvinga sig till. För mig är det precis tvärtom och så är det säkert också för de flesta av mina läsare. Vi måste disciplinera oss så att inte träningen tar över hela livet. Det gäller att hitta en balans där det finns plats för familj, vänner, jobb, andra intressen och kanske till och med för att göra lite nytta här på jorden. När någon berömmer mig för att jag tränar så mycket vet jag därför inte riktigt vad jag ska säga. Att hitta motivation för att träna är inte mitt problem.

Det här är inget som är konstigt för mig. När jag var barn kom min pappa ofta hem för sent till middagen och låtsades då att han jobbat över eller att det varit mycket köer men blev oftast genomskådad av min mamma som förstod att han spelat tennis eller kört ett gymnastikpass eftersom han var nytvättad i håret. För mig var det som barn oförståeligt att denna scen kunde återupprepas var och varannan vecka utan större variationer (mest minnesvärd var nog den gången som slutade med att min mamma slängde kastrullen med spagetti i golvet). Idag har jag träningskompisar som beter sig på liknande sätt. De glider på sanningen för att sno åt sig ett extra träningspass trots att det är uppenbart att de är fullkomligt genomskådade av sina fruar (ja, jag känner ingen kvinna som beter sig så här men tvivlar inte på att de finns).

Nu har jag lärt mig att det finns även rena träningsresultatsmässiga skäl att hålla igen på träningskvantitet och/eller träningsintensitet för att istället uppnå hög kvalitet på ett antal pass varje vecka (se tidigare blogginlägg ’Vilse i träningsdjungeln’). Det var Per-Øyvind Torvik som fick mig att förstå att det här var något som jag borde tänka på i min egen dagliga träning men först hörde jag det faktiskt från Petter Menning. Petter började paddla i vår klubb (Örnsbergs kanotsällskap) i tolvårsåldern. Han var duktig, absolut, men jag tror inte det var många i klubben som trodde att han skulle nå så värst långt. Var han inte lite lat? När Petter blev världsmästare i K1-200m 2013 fick vi ju erkänna att vi haft fel, men så i en intervju gav Petter oss till hälften rätt. Han berättade att han var lat. Petter såg sig själv som ett lejon som mesta tiden ligger och vilar under ett träd på savannen. Om en pungråtta kommer springande förbi då gäspar han bara och låter den gå. Han sparar sig tills det kommer en antilop. Petter höll igen på distanspassen för att spara sig till de viktiga intervallpassen. Vi andra i klubben, vi var helt enkelt pungråttor.

Den största delen av min träning består av att cykla eller åka rullskidor fram och tillbaka till jobbet. Jag tycker att det är nästan outhärdligt att istället åka bil eller tunnelbana så istället för att helt avstå från vissa jobbpendlingspass brukar jag numera ta det lugnt till jobbet och försöka hålla bra kvalitet på hemvägen t.ex. genom att köra ett OBLA-intervallpass. Förra fredagen var det emellertid dags att åka tunnelbana. Jag hade egentligen tränat mindre än vanligt men jag hade jobbat desto mer och effekten var densamma. Jag var trött och sliten och det var bättre att vila för att kunna få till ett bra pass i helgen. Jag kände mig rätt nöjd när jag avslutade arbetsveckan ganska tidigt på fredagseftermiddagen tog jackan över armen och gick ut i den härliga höstsolen. Visst tog det emot att bege sig ner i underjorden istället för att cykla eller åka rullskidor i solen men jag var väldigt trött och kände att jag gjorde det rätta. Väl hemma kollapsade jag i sängen och sov tungt en timme minst. När jag vaknade såg jag att min chef hade ringt. Konstigt. Vad kan han vilja en sen fredagseftermiddag? Han vet ju att jag åkt hem. Då plingar det till i telefonen och ett sms ramlar in. Min chef undrar om jag fått hans svarta skinnjacka med mig hem från jobbet av misstag. Jag går ut och kollar i hallen. Där, ordentligt upphängd på en galje, hänger en svart skinnjacka som jag inte alls känner igen. Den är inte ens lik min jacka förutom då att den är svart. Jag är fortfarande lite sömndrucken och att ta sig tillbaka till jobbet för ett jackbyte känns nästan oöverstigligt. ’Kan du ta min jacka till på måndag’ smsar jag. ’Ha, ha’ smsar chefen tillbaka, ’jag sitter fast här utan plånbok, bil och husnycklar’. Jag blir först lite irriterad. Mitt sömndruckna undermedvetna försöker få det till att jag jobbat stenhårt i två veckor inklusive hela förra helgen och att det är orimligt av min chef att begära att jag nu också ska komma tillbaka till jobbet på fredagkvällen men mitt överjag tar snabbt kommandot. Det är bara jag som gjort fel och det är min chef som är drabbad och sitter fast på jobbet på fredagskvällen på grund av mig. Jag tittar ut genom fönstret och ser att solen fortfarande inte gått ner. Ett kvällspass i solnedgången utmed Ulvsundasjön! Irritationen är bortblåst. Jag ringer till chefen och säger att jag är på väg.

- - - -

PS Läsaren behöver inte tvivla på sanningshalten i min berättelse. Min fru undrade förstås vart jag tagit vägen men detta med jackan är inte något som jag hittat på bara för att förklara för min fru varför jag plötsligt fick för mig att köra ett oplanerat tvåtimmarspass på fredagskvällen. Det är inte heller mitt undermedvetna som sett till att jag stulit min chefs jacka för att på så sett skapa en anledning att köra ett kvällspass, eller jag tror inte det…

lördag 10 oktober 2015

Vilse i träningsdjungeln


Nu har jag gått vilse med träningen igen. Jag har haft det på känn ett tag. I våras började jag cykla fram och tillbaka till jobbet igen efter ett uppehåll på sju år. Ett diskbråck gjorde att jag inte kunde lyfta hakan och det är svårt att cykla i Stockholmstrafiken om du tittar rakt ner i asfalten. Nu är diskbråcket lite bättre och jag har byggt om min cykel. Ta en herrcykel, vänd styret bak och fram och bygg på med en ’bock-styre-byggsats” fast upp och ner. Ja, det är väl enklast att titta på bilden.

Min DBS, kanske inte Den Beste Sykel, förhoppningsvis inte Döden Bakom Styret, men min alldeles egna DiskBråcksanpassade Sykel. Helt underbart att kunna cykla igen och att slippa tunnelbanan efter sju svåra år.

Så gick jag med i Stockholms Rullskidklubb. Vilken klubb! Ett härligt gäng. Glada, entusiastiska tränare som tar hand om alla och som vågar leda träningen. Teknikpass med videoinspelning blandat med hård intervallkörning. Träning en och en halv timme varje tisdag och torsdag.

Många i rullskidklubben kör rullskidor till jobbet. Bra ide. Jag kan ju köra varannan dag rullskidor och varannan dag cykel. Det blir många mil. En vecka när cykeln är på reparation kommer jag upp i arton rullskidsmil. Känns bra – eller?

Jag har tappat mina styrkepass. Jag hinner eller orkar inte. Jag har tappat mina OBLA*-pass. Planen är att två av veckans pass till eller från jobbet ska vara OBLA pass. Det blir inte av. Alla pass fram och tillbaka till jobbet går i samma takt. Jag är för trött och sliten.

Som tur är gör Optimaski en höstturné i Sverige. Skidteknikens rockstjärnor är på plats en vanlig onsdagskväll hos Sumpan skidor i Ursvik. Per-Øyvind Torvik, Ove Erik Tronvoll, Kari Eie och Oskar Svärd har vår fullständiga koncentration. Fotgängare, cyklister, ryttare till häst, alla förstår de att här pågår något speciellt i skymningsljuset och smyger försiktigt förbi för vi ser ingenting utom våra tränare.

Först stakningsteknik med Per-Øyvind. Så tydligt, så enkelt, så effektivt. Mage, axlar, armar. Tre separata rörelser i den ordningen. Tre växlar. Jag borde ju kunna det här från förra årets Vålådalsläger men låt oss säga att jag behövde en repetition. Dessutom får jag med mig något nytt som jag inte snappat upp tidigare. Om man använder magen på rätt sätt då kröker sig ryggen. Man gör inte situps med rak rygg. Dessa enkla ord får mig att hitta magen och att undvika att använda benböjarna.

Snabb dusch och ombyte så är vi bänkade för föreläsning. Två OBLA-pass i veckan säger Per-Øyvind. Men proffsen de åker ju väldigt många mil långt och lugnt protesterar någon. Jo, säger Per-Øyvind, om man tränar tjugo timmar i veckan då måste man köra mycket långt och lugnt för att spara sig så att man kan hålla kvalitét på OBLA-passen. Tränar man färre timmar då drar man ner på långt och lugnt passen men behåller OBLA-passen. Om man bara har tid med två pass i veckan, då kör man två OBLA-pass. Ja, om man vill förbättra sig alltså. Annars kan man fortsätta att köra i samma jämna fart på varje pass. Har man tid lägger man in ett styrkepass också. Det höjer testosteron nivån och ökar effekten av resten av träningen.

Jag kör tio pass i veckan. Inget OBLA-pass. Ingen styrka. Jag åker hem inspirerad. Klarar jag av att åka i riktigt lugn fart till jobbet ibland så att jag orkar köra OBLA och styrka? Det går lite mot min natur. Ta tunnelbanan ibland när kroppen säger ifrån? Tanken svindlar! Utmaning. Förändring.




* OBLA-pass lärde jag mig att köra på Optimaskis läger i Vålådalen. OBLA står för Onset of Blood Lactose Accumulation och det ligger massa vetenskap bakom för den som är intresserad, men praktiken är väldigt enkel. Undvik att dra på dig för mycket mjölksyra i de första intervallerna för att kunna hålla bra kvalitet genom hela intervallpasset. Håll samma fart i alla intervallerna. Kör gärna en rundbana så att du kan kontrollera att du har samma tid på det sista intervallet som på det första. Första intervallet kommer att kännas lätt och din maxpuls kommer att vara låg. Det sista intervallet kommer att kännas tungt med hög maxpuls. Kör t.ex. 5x8minuter med 2 minuters vila eller 10x4minuter med en minuts vila. Två pass i veckan - ger garanterat resultat!

söndag 6 september 2015

Janteloven

1. Du skal ikke tro at du er noget

Tåget rullar in på Københavns Hovedbanegård och vi kliver ut på perrongen. I ett slag blir jag alldeles upprymd. Fokus har legat på mitt gubb-VM, men Köpenhamn är inte bara värdstad för VM i kanotmaraton 2013, det är också min andra hemstad sedan jag bodde här några år i ’halvfemserne’. Det är härligt att se Köpenhamnarna, lite tryggare i sig själva och i sina kroppar än oss ängsliga Stockholmare. Så känns det i alla fall. Det är härligt att höra danskan, ett ungdomligt och coolt språk i mina öron, lite storstadsblues. Det är som om något vaknar till i kroppen, något som jag glömt bort att det fanns.

Vi tar S-tåget till Bagsværd och börjar gå mot tävlingsområdet. Det är en bra bit att gå och jag börjar oroa mig över mina utslitna höfter. Jag behöver dem till lyften och vill inte slita på dem i onödan.

På tävlingsplatsen irrar vi runt bland kanotister från hela världen och letar förgäves efter svenska landslagets kanotsläp och våra kajaker. Vi kollar in banan och lyftet. Det är ett snällt brygglyft så det kommer inte att krävas några avancerade balanskonster men det är en bra bit att springa. Till slut stöter vi på Zäta, landslagets trygga alltiallo, kanotsläpsförare och förstås kanotist. Han visar var släpet står och vi bär ner våra kajaker till svensktältet vid vattnet.

Så börjar vi ta oss tillbaka mot busshållplatsen. Det känns inte bra. Vi vill spara våra armar och ben till morgondagen, inte släpa på tunga väskor. En bil med kajaker på taket… Simon hoppar ut på vägen och viftar med sin paddel.  En rundlagd dansk man vevar ner rutan och undrar vad vi vill. Simon förstår inte vad han säger men hoppar glatt in i baksätet utan att vänta på tillåtelse och överlåter kommunikationen till mig. Det är femton år sedan jag bodde i Köpenhamn och jag är minst sagt osäker på om det över huvud taget finns någon danska kvar i mitt huvud men nu flyter den plötsligt obehindrat ur min mun. Vi diskuterar Köpenhamns kanotklubbar och paddelvatten. Jag var på min tid med i Skovshoved ro og kanoklub och under en tid var den nästan som min familj. Det fanns alltid någon där att träna med eller bara att hänga och snacka med. Varje dag kunde man för tjugo kronor få en vällagad middag på klubben och för en tia till fick man laukä-ä (lagkage, dvs tårta) till efterrätt. Förutom klubbhuset vid Öresund och del i Öresundsklubbarnas kanothus vid Bagsværd hade klubben också ett sommar-klubbhus vid Roskildefjorden. Ja, man kunde leva hela sitt liv i den klubben. Skovshoveds kajakpololag som jag var med om att starta då? Jodå det är fortfarande ett av Danmarks bästa. Ja, på min tid var det förstås också Danmarks enda kajakpololag. Jag blir lite smått euforisk av att tala danska och av att minnas. I ett huj är vi framme vid hotellet. Det här blir till vår metod för att ta oss fram under tävlingsdagarna. Simon stoppar en bil med kajaker eller kajakhållare på taket och låter sedan mig ta över kommunikationen. Fungerar klockrent.

Vi har som vanligt varit på tok för sena med att boka boende och fått ta det som fanns att tillgå. Schaeffergården är inte bara bökigt att ta sig till från tävlingsområdet, det är också lite onödigt fint och dyrt för en paddelresa. För att kompensera för det klämmer vi in oss i ett dubbelrum. Maria som inte ska tävla tilldelas utan pardon den saggiga extrasängen som de lyckats klämma in i det lilla hotellrummet. Vi slår på TV’n i rummet och lyckas få in en väderrapport. Det ser inget vidare ut inför morgondagen men Simon som för tillfället är singel lyser ändå upp. Hans danska har också plötsligt blivit mycket bättre och han simultantolkar för Maria och mig vad väderhallåan säger.

’Jag älskar dig! Ja, du där, du Simon på Schaeffergården som ska paddla VM imorgon. Jag älskar dig och undrar om du skulle kunna tänka dig att bli ihop med mig så att vi kan skaffa några små barn ihop.’

På natten knuffar Simon på mig. ’Du låter’ säger han, ’Vänd dig om’. ’Det kan jag inte göra något åt’ säger jag, diskbrocket i nacken gör att jag bara kan ligga på rygg. Simon är inte nöjd. Han lyckas pressa in sin säng i hotellrummets minimala hall och somnar till slut där. När Maria och jag vaknar på morgonen sover han tungt. Hans lopp går senare än mitt och vi låter honom sova, men vi är tvungna att kliva i hans säng först för att komma in på toaletten och sedan för att ta oss ut ur hotellrummet. Vi balanserar fram några centimeter från Simons huvud. Han sover.

Vi äter en bra frukost och blandar sportdryck till tävlingen. Sedan lyxar vi till det och tar en taxi till tävlingsområdet. Det är mycket värt att få sova lite längre och slippa stressa runt på bussarna före start. Då märker jag att något fattas. Min paddel är kvar på hotellrummet. Så var det med den lugna uppladdningen. Maria tar taxin tillbaka för att hämta paddeln och jag går ner till kajaken för att se till att allt är klart och hoppas att Maria ska hinna tillbaks till start. Stressnivån går förstås upp rejält. Jag hejar på andra kanotister jag känner och småpratar till synes lugnt men inom mig gnager tankarna. Var är Maria? Varför kommer hon inte? Det är snart start. Jag hinner inte värma upp…

Jag gör lite uppvärmnings och rörelseövningar på land. Det regnar och det gäller att inte bli kall. Jag kollar camelbacken med sportdryck. Får jag tag i slangen med munnen utan att använda händerna?

Då äntligen kommer Maria. Jag får min paddel och en lycka till puss och är på vattnet. Jag hinner med ett par minuters uppvärmning innan det är dags att paddla upp till startlinjen.

Det är ett imponerande startfält. Femtiotvå startande i min klass radar upp sig på startlinjen. Åskan mullrar och himlen i öster är becksvart. Kommer vi överhuvudtaget få starta?

Det gäller att komma iväg bra i starten och att skaffa sig en bra position. Hamnar man långt bak i fältet så hamnar man i ett inferno av samverkande vågor från de andra tävlande. Jag är mer seg och uthållig än stark så starten är inte min bästa sida.

Där går startskottet och vi är iväg. Jag kommer som vanligt efter i starten men det är inte katastrofalt dåligt och efter ett par hundra meter saktar farten ner för många medan jag tar tillfället i akt för att dra på och försöka komma ifatt någon klunga. Jag kämpar mig upp på en sidvåg från en medtävlande för att få lite medsurf men just som jag kommer ifatt blir det väldigt stökigt med vågor från alla håll och jag väljer att gå själv ett tag till. Förstaklungan är redan långt före mig och går på tok för snabbt. Den är inte för mig men långt till höger i fältet bildas en andraklunga som inte ligger så långt framför mig. Jag får kämpa på själv ett tag till, tills fältet konvergerar. Så efter knappa tusen meter drar jag på lite extra och kan ansluta till andraklungan.

Vi kommer fram till det första lyftet. Min vänstra höft är utsliten och jag brukar bli ohjälpligt efter i lyften, men i år har jag bytt metod. Min Nelo Vanquish börjar också den bli till åren och några repor i gelcoaten skär inte längre så djupa sår i själen. Jag låter kajakens bakända släpa i marken under lyftet. Det minskar belastningen på vänsterbenet och plötsligt är jag med. Benet känns okej. Jag hänger med.

Tillbaka på vattnet positionerar vi oss igen i klassisk diamantformation. Framför mig har jag tre kajaker. Precis framför mig, ledarkajaken. Snett framför mig på vänster och höger sida har jag de två andra kanotisterna. De ligger båda fint på ledarkajakens sidvågor. De har lite nedförsbacke, lite surf, men jag ligger ännu bättre. Jag ligger på ledarkajakens bakvåg och på de två andra kajakernas sidvågor. De tre vågorna samverkar och skapar ett rejält svall. Jag ligger på guldvåg. Det går snabbt. Vi snittar kanske 12,5 km/h. Hjärtat pumpar. Jag måste vara oerhört koncentrerad. Min kajak är rundbottnad och så smal att mina neoprenshorts skavs sönder mot sittbrunnskanten när jag vrider kroppen i paddeltagen. En nybörjare som provar min Vanquish klarar kanske med lite hjälp att sätta sig i den och kanske hinner hen till och med sätta i paddeln - en gång – på ena sidan. Ta upp paddeln för ett andra paddeltag? Nej nu ligger nybörjaren garanterat i vattnet.

Min främre kajakspets ligger tio-tjugo centimeter bakom ledarkajaken. Jag får inte åka in i honom. Kajakspetsen ligger också tio-tjugo centimeter till vänster/höger om den plats i vattnet där de två andra kanotisterna lyfter sina paddelblad ur vattnet. Jag får inte köra in i deras paddlar. Då är risken stor att de välter och att jag blir diskad.

Guldvågen är stor och ger fin surf men det är en strulig våg. Den är sammansatt av tre vågor som hela tiden rör sig lite i förhållande till varandra. Guldvågen ändrar form och flyttar på sig. Jag pumpar med benen och tar stöd med fötterna mot fotstödet för att få kraft i paddeltagen. Samtidigt korrigerar jag min position på vågen med hjälp av roderpinnen mellan mina fötter. Lite vänster, lite vänster, lite höger. Koncentration.

Nu har vi en knapp kilometer kvar till det andra lyftet. Åskan mullrar. Adrenalinet pumpar i ådrorna. I guldvågsposition är jag lite instängd inför lyftet. På grund av min utslitna vänsterhöft måste jag in på höger sida om bryggan. Då får jag kajaken i höger hand och högerbenet tar mesta tyngden. Allt kommer att bero på de andra kanotisternas val och på hur trångt det är på bryggan.

Plask.

Jag ligger i vattnet och vet inte vad som hänt. Den höga farten och guldvågskoncentrationen har tröttat ut min hjärna. Koncentrationen har sviktat en sekund. Det räcker.

Regnet smattrar mot vattenytan. Min klunga försvinner i regndiset. Jag kravlar mig över kajaken och vänder baken ner i sittbrunnen. Ett ögonblick tror jag att det ska gå, men nej, jag välter över på andra sidan. Jag försöker igen. Samma sak. Jag är inte så vig längre. Efter några försök är jag trött och kajaken halvfull med vatten. Jag simmar in i vassen med kajaken. Jag känner efter med fötterna. Jag sjunker ner en bit med fötterna i dyn men jag står med huvud och axlar över vattenytan.

Regnet vräker ner. Det är mörkt som i en mardröm. En blixt korsar himlen i öster och lyser upp scenen därute; medtävlare som paddlar förbi; i vassen jag själv, uppgiven med fötterna i dyn. Årets träningsmål. Livet i blixtbelysning.

Åskknallen kommer inte långt efter blixten och väcker mig ur mina grubblerier. Jag trycker ner kajakens för under vattenytan så att vattnet i kajaken rinner ner i fören. Jag lyfter fören så högt jag kan och vrider samtidigt kajaken upp och ner så att vattnet forsar ut genom sittbrunnen. En gång till och kajaken är tömd. Inkilad i vassen blir kajaken lite stabilare och jag lyckas ta mig upp. Det har gått sex minuter.

Jag paddlar fram till lyftet, rensar rodret från diverse sjöväxter och fortsätter loppet. Nu har jag ingen klunga, ingen guldvåg, inget hopp om ett toppresultat, bara regnet och pannbenet. Jag kämpar mig igenom loppet, klättrar några placeringar och slutar på tjugofemte plats. Det är inte vad jag drömt om men sådan är idrotten och det kommer fler chanser.


 

2. Du skal ikke tro, at du dur til noget.

Nästa morgon är det dags för K2 tillsammans med Simon som gjort ett riktigt bra K1-lopp. Jag har också trots kapsejsandet fått ett bra formbesked. Nu är vi taggade till tusen och vi kommer iväg bra i starten. Vi kör på hårt och efter 500m ligger vi fint på våg i andraklungan. Där kan vi lugna ner oss lite. Simon sitter där fram och styr och lägger upp taktiken. Jag sitter där bak och agerar motor.

Vi närmar oss första vändningen som består av en halvcirkel med bojar. Vi ligger fint på våg längst bak i klungan, men vi ligger på insidan i vändningen och det finns en risk att det blir trångt. ’Nu!’ ropar Simon och vi trycker på. I ett huj är vi först i klungan och får en perfekt väg runt bojarna. Sedan lägger Simon ner paddeln och dricker lite vatten, och vi glider tillbaka till vår gamla position i klungan. Simon är en skrupelfri strateg. Här ska inte slösas på någon energi.

Vi närmar oss första lyftet och rycker upp jämsides med ledarkajaken men framför oss finns också några K2:or från en tävlingsklass för (ännu) äldre herrar. Simon väljer att gå till vänster om dem och vi forsar förbi. ’Höger!’ ropar jag. Vi måste på höger sida om bryggan för mitt bens skull. Simon girar höger och vi glider in vid bryggan, hoppar ur och lyfter kajaken och är iväg i en enda kontinuerlig rörelse – helt ovetande om att bakom oss ligger två herrar i vattnet bredvid sin K2:a som är så full av vatten att den nästan sjunker. De var inte beredda på vår högergir…

 

Ledarparet har kommit bättre och snabbare in till bryggan men vi är inte långt efter och mitt ben verkar hålla att springa på. Vi är på vattnet sekunden efter dem och har inga problem att komma upp på deras våg.

Det känns som att vi har läget under kontroll. Vi skaffar oss bra lägen inför vändningar och lyft och har inga problem att hänga med i klungan.

Inför andra lyftet rycker ledarkajaken och är först till bryggan men vi är inte långt efter. Mitt ben känns stabilt och vi gör ett ryck på land, springer förbi dem och är först på vattnet. Vi paddlar iväg – och svänger vänster. ’Vad gör du?’ ropar jag. Simon lyfter uppgivet på axlarna. Roderhaveri.

Vi cirklar tillbaka till iläggsbryggan. Rodermuttern är borta och rodret svänger fritt. Vi ser oss uppgivet omkring. En mutter, är det någon som har en mutter?’ ropar vi till åskådarna.  Då kommer Zäta in innanför avspärrningarna. ’Är det den här ni letar efter?’ frågar han och plockar upp muttern ur gräset. Muttern kommer på plats och vi är strax på vattnet igen. Det har inte gått mer än tre-fyra minuter men vår klunga är förstås borta och Simon har tappat geisten. Tre varv kvar och ingen våg att ligga på. Simon vill bryta. Vi kör envisas jag. Det är inte min stil att bryta. Det går segt ett tag men så får vi korn på någon att jaga och Simon tänder till igen. Vi kapar några placeringar och i mål är vi ändå rätt glada för vår åttonde plats av fjorton startande.

På kvällen föreslår jag att vi ska äta på restaurangen på Schæffergården. Den är ju lite flott kanske men vi kan väl fira våra framgångar eller kanske dränka våra sorger beroende på hur man nu vill se på det hela. Simon är lite tveksam men ger med sig.

När maten kommer in blir Simon svart i synen. Det här är värre än roderhaveri. En bebisportion till en storpaddlare. Simon äter sin mat. Jo, det är gott medger han sammanbitet.

Maten är snabbt uppäten och Simon viftar till sig kyparen och ber att få titta på menyn Kyparen börjar berätta om de olika efterrätterna. Simon avbryter något bryskt och frågar vilken av varmrätterna som är mest mättande.

När Simon fått in sin andra varmrätt blir han på bättre humör. Stämningen släpper och vi går igenom dagens lopp och skrattar åt våra missöden. Hur ofta har man inte i TV-soffan suckat över svenska missöden i OS och VM samanhang. Man måste ju ha koll på materialet! Det är inte så lätt i verkligheten visar det sig.

Restaurangen är flott och modernt inredd med glasväggar som avgränsar och dämpar ljudvolymen. Det är fullt med folk, flera stora sällskap inbegripna i livliga diskussioner. På glasväggarna finns citat av olika danska författare. Vi tittar upp på glasväggen ovanför vårt bord. Simon har tränat på sitt danska uttal och läser nu inspirerat så att saliven sprutar.

Aksel Sandemose

Janteloven

Du skal ikke tro at du er noget

Du skal ikke tro at du duer til noget

Du skal ikke le ad os

 

 

Epilog til en dansk vejrvært (väderhallåa)

Simon er fundet sin kæresta og lige nu i foråret er de fået en smuk lille pige sammen. Du er simpelthen alt for sent på den.